anonym A

  • ANONYM

  • "JAG GOOGLADE "TECKEN PÅ ATT VARA GAY" FÖR ATT SE OM JAG VAR DET. "


  • Du är en kille....och jag...älskar dig.

  •  

  • När jag tänker tillbaka till högstadietiden så minns jag en bra tid. Jag hade inga problem med vänner, var alltid social av mig, hade lätt för skratt och allt var bra. Men det var någonting med mig som var speciellt. Jag kände mig speciell, dock kunde jag då inte sätta fingret på vad det var mer än att jag inte kände mig som de andra i klassen. Det skulle sedan dröja några år innan jag förstod varför.


  • När jag umgicks med vännerna pratades det om tjejer, vilken tjej som var söt, vilken tjej någon av vännerna var kär i. I skolan hade Erik sin Louise och Rasmus sin Andrea. Jag brukade när jag såg dem tillsammans undra för mig själv när det var dags för mig att bli kär i en tjej, så som de var. Varje gång jag hörde killkompisarna prata om tjejer kändes det aldrig som att jag passade in i det samtalet. 


  • Jag frågade mig själv: varför blir jag aldrig kär? Varför tycker inte jag att den här tjejen är söt på samma sätt som mina killkompisar gör? Min tanke då var nästan att känslor kunde komma på beställning, att jag bara behövde vänta för snart skulle den där tjejen komma. Men hon fanns inte där. Det fanns ingen som jag tyckte var den där speciella. Jag började istället lägga märke till killar och kunde tycka att en kille såg bra ut. Kunde handla om hur han klädde sig eller om jag t ex lade märke till hans ögon eller leende. På kvällarna innan jag skulle lägga mig kunde jag fundera en lång stund om varför jag kände att killen jag såg i skolan var...söt. Hur kunde jag känna så? Vad är det för fel på mig?


  • Jag kom från en familj som inte var praktiserande i sin tro, men hade en bakgrund och kultur en där känslor som dessa liksom inte existerade. Som var främmande. Jag intalade mig själv att detta med att jag börjat lägga märke till killar bara var något jag inbillade mig själv, en period, något tillfälligt som skulle gå över. Jag homosexuell? Det fanns liksom inte på kartan.


  • När familjen frågade mig var tjejen var hade jag bortförklaringar eller ljög om att hon var i skolan. Att jag pussades med tjejer i lågstadiet räknade jag inte som att jag varit kär men hoppades på att jag äntligen skulle bli kär i en tjej. Det var ju det som var normalt i min värld. En tjej och en kille, vadå en kille och en kille?


  • På nätet började jag söka mig till forum och hemsidor där homosexuella hängde. Jag kunde söka efter fraser som ”tecken på att vara gay” för att kolla om jag kunde vara det. Det var flera tillfällen där jag förtvivlad innan läggdags grät i tystnad, jag grät för att jag undrade vad det var för fel på mig, och om risken fanns att jag var...gay.


  • Om jag kom fram till att jag var det, vad skulle min omgivning säga? Vad skulle min familj säga? Vad skulle jag göra? Hur skulle mitt liv bli? Vad skulle hända med biten att skaffa barn? Jag såg liksom problem hela tiden. 

  • Under gymnasiet skulle jag få den där bekräftelsen jag fasade för. Som alltid när man börjar med något nytt blir det pirrigt. När jag började första året på gymnasiet var jag förväntansfull då jag hade hittat den utbildning jag ville gå, och såg framför mig hur kreativa vi i estetklassen skulle bli. Min oro för vem jag var hade avtagit då fokus låg på skolan och ”allt det andra skulle lösa sig”.

  • I klassen fanns en kille jag lade märke till efter ett tag. Började tycka att han var charmig och söt. Han var lång, hade blå ögon och ett fint leende. En kille med humor som fick alla att skratta.

  • Vi började umgås utanför skolan då vi delade samma intresse för film, vi gick på bio och fikade. Jag började bli nervös i hans närhet. Vet inte om han lade märke till det själv, men jag kom på mig själv med att stamma flera gånger. Under samma tid började jag söka runt på nätet, samlade mod att ta kontakt med killar som var som mig. För att rådfråga, fråga om deras erfarenheter. Jag till och med träffade killar i smyg för att utforska, för att prova och se om detta verkligen var ”jag”. Första gången fick jag världens ångest. Vad hade jag gjort!? Hur hade jag kunnat göra så med en kille!?

  • Men jag var livrädd, livrädd för att jag skulle bli påkommen. Varje gång jag gick in på någon sida var jag extra noga med att rensa historiken så att ingen hemma skulle kunna komma på mig. Jag fortsatte ljuga för både min omgivning och min familj om tjejer. Tjejer jag dejtar, men som inte existerade på riktigt. 


  • Jag försökte intala mig själv att jag var kär i en tjej jag umgicks med utomlands. Hon var vacker, men jag attraherades liksom inte. 


  • Väl hemma i Sverige kände jag mig mer och mer ensam fast jag egentligen inte var det. Men kände mig osynlig. Det kändes som jag var ensam mot världen, jag var i ett krig mot mig själv. Luften jag andades var inte samma luft som alla andra andades. Många kvällar passerade där kudden blev blöt. Jag grät. Grät mig till sömns och vaknade med rödspräckta ögon som en konsekvens av alla tårar. Utåt sett var jag den där glada killen som hade lätt för skratt och hade socialt umgänge, men innerst inne mådde jag dåligt. Jag kunde inte ens stå ut med att se mig själv i spegeln. När jag väl gjorde det så hackade jag på mig själv. ”Vad är det för fel på dig?” 


  • Tiden gick och min ensamhetskänsla blev bara större och större. Tomrummet djupare och djupare. Jag nådde en punkt där jag kände att jag bara var tvungen att prata med någon. Berätta för någon att jag gillade....killar. Hur skulle folk reagera?  Minns när jag berättade för den första, en av mina närmaste tjejkompisar. Minns hjärtklappningen, hur pulsen steg:


  • - Frida...jag....tror...jag gillar...killar.


  • Hon undrade om jag var säker. Ja, svarade jag, med darrande röst och skakiga ben. Hon kramade om mig, vi stod där hos henne. Jag kände att en stor sten hade lyfts från mina axlar. Jag visste redan då att resan som var tillräckligt lång redan, skulle få fortsätta tills alla på min lista skulle betas av. Mitt välmående var min största prioritet, jag kände att jag var tvungen att börja berätta för de närmsta vännerna för att jag skulle må bra igen- bli lycklig igen.


  • Det året, 2008, var det nyårsfest. Många från klassen deltog och vi hade kul. Där fanns även killen från klassen och jag var nervös. Hade ångest. Tänk om han på något sätt skulle avslöja mig, om han skulle fatta att jag var gay. Att han skulle komma på att jag börjat bli förälskad i honom och ta avstånd.. Han var tillsammans med en av mina då närmsta tjejkompisar som också var på festen. När de var på väg hem tog jag modet till mig att smsa henne:


  • - Jag har något jag behöver berätta för dig. Och jag är rädd att Pontus kommer bli arg...


  • - Vad är det du ska berätta? Har det hänt något?


  • Samlade kraft och berättade dagen efter. Jag var kär i hennes kille. Hon visade mig sitt fulla stöd och fortsatte vara det stöd jag behövde, vi kom överens om att jag själv skulle berätta det för honom när jag hade tillräckligt med mod. Någonstans där var det viktigaste för mig att han skulle acceptera mig. Allt detta med att berätta för andra och familjen var liksom långt fram i tiden. Det var tanken på att han skulle avvisa mig som skulle göra det så jobbigt. Jag visste hela tiden att det aldrig skulle bli ”vi” men jag var för min egen skull tvungen att berätta.


  • Nu kommer något som jag idag kan tycka blev lite komiskt. På den tiden när flera av oss chattade via MSN längtade jag efter att se honom online för ajg visste att han snart skulle skriva: ”Läget:)?” 


  • Men en kväll frågade han mig något som fick mig att reagera kraftigt tillbaka. Han undrade om det var något mellan mig och hans tjej. Han hade sett sms där vi hade skrivit om allmänna saker och att vi hade för tät kontakt, tyckte han. Var det något mellan mig och henne? Var hans fråga. Nej var mitt svar, och undrade hur han kunde anklaga mig eftersom jag var hans vän och aldrig skulle göra något sånt. Han hade ingen aning om hur det egentligen låg till. Han hade inte den blekaste aning om att det var honom jag var kär i. Djupt förälskad i. Och det var jobbigt att tvingas vara tyst. Ville bara skrika ut det men jag vågade inte, där och då. Vi bråkade om hans tjej, och det gjorde så fruktansvärt ont. Jag bråkade med någon jag hade gjort vad som helst för.


  • Så kom kvällen, han loggade in på MSN.


  • - Pontus, jag har något jag måste berätta för dig. (Hjärtklappningen, pulsen, ångesten bara föll över mig)


  • - Jaha, vad är det du ska berätta?


  • -Jag...eh...hmm jag vet inte hur jag ska säga detta...(Hjärtat dunkar och dunkar)´


  • -...vadå? Berätta....


  • Livrädd som jag är för hans reaktion stannar jag upp. Tar ett djupt andetag och ska snart släppa bomben:


  • -Jag tror att jag..., hmm, hur ska jag säga, hmm gillar...killar.


  • -Oj, hur länge har du känt detta? Är du säker?


  • -Ja,...jag ..jag...jag är kär...kär i dig...


  • Det blev en sådan tystnad upplevde jag det som. ”snälla svara något!!” tänkte jag. På skärmen kom hans meddelande. Han ville ringa upp mig och prata.


  • Jag ville inte. Jag var rädd för vad han skulle säga.


  • Han skrev att han inte brydde sig om att jag gillade killar. Jag var samma kille som tidigare i hans ögon och att han tyckte det var väldigt modigt av mig att berätta. Han sa att han tyckte om mig som vän.


  • Det var egentligen det jag någonstans ville höra från honom, att ingenting skulle förändras. Minns första gången vi sågs ansikte mot ansikte efter det. Jag, han, och en annan killkompis. Jag tackade för att de fortfarande ville vara mina vänner. Ni läser, tacka vänner för att något så självklart ska få vara det- att vara sig själv. Så tänkte jag inte då. Men jag skämdes samtidigt. Det kändes pinsamt.


  • Just här kom en klasskamrat också ut. Och vi blev nära vänner för vi förstod varandra till hundra procent.


  • Tiden gick, jag flyttade till annan ort för att plugga. Den sista kvällen på dansgolvet innan jag skulle skiljas med mina vänner för att dagen efter ta tåget gjorde det så ont att säga hej då till ”gänget”, men mest att ta farväl av honom. Minns när vi just sa hej då och han gav mig en kram. Kände den kramen, kände för att hålla hårt och inte släppa taget. Men jag höll huvudet högt, glad, glad för att jag skulle iväg och plugga det jag ville plugga. ”Gänget” skulle vara kvar i stan, såg på honom att han tyckte det var jobbigt att jag skulle åka då han nästan började gråta.


  • Vi hade hunnit bli väldigt bra vänner, men det tanken på att inte vara nära honom var jobbig samtidigt som nödvändigt. För att känslorna jag byggt upp skulle kunna avta. För att jag skulle kunna gå vidare.


  • Och det gjorde jag känslomässigt. Pluggade, flyttade till Stockholm där jag kände att jag kunde vara mig själv till 110%. Jag hade lämnat en mindre ort där jag visste att det skulle snackas om det kom fram. Vem jag var. Tiden gick, jag berättade för mamma och pappa. Det var självklart tufft men orkade inte spela ett spel framför dem längre. Det räckte. Vännerna visste och de var liksom de sista från min ”lista” som behövde veta. Sedan skulle jag känna att jag var fri i själen.


  • Mamma började gråta. Hon undrade om det var en fas jag var i, om jag hade kysst en kille på fyllan och hade fått för mig något. En annan anhörig var med, hon grät för att hon önskade att jag skulle berättat långt innan. Pappa reagerade i tystnad. Det första han sa var


  • -Vad händer med barnbarn?


  • Deras reaktion kan jag idag förstå. Har du en bakgrund där detta är främmande, så ja, jag kan förstå. Deras reaktion gick över till oro. De var oroliga att jag skulle fara illa. För vi vet att det finns människor som är emot livsstilen. Försäkrade dem om att det inte var någon fara. Jag mådde bra. Som förälder älskar man sitt barn och vill barnets bästa. Och min mamma sa att det viktigaste är att jag mår bra och är lycklig. Att jag är deras barn oavsett.


  • Och det är det som räcker för mig att höra. Mamma frågade mig om jag träffat någon. Om jag träffat någon kille som jag trivs med. Det gjorde mig glad, att hon frågade. Och barn kommer jag ha i framtiden. Älskar barn.


  • För mig var det viktigt att börja prata. Öppna upp mig för min omgivning för att må bra och jag har inte stött på något negativt som påverkat mig. När jag började berätta från första början började jag bli mer och mer trygg i mig sjålv. Den perioden där jag saknade självkänsla var plötsligt bortblåst. Jag blev stark i mig själv, jag hade börjat älska mig själv. Jag fick tillbaka det jag saknade. Känslan av att känna mig lycklig. Jag blev lycklig igen, såg allt ljus i tunneln och började vara mig själv fullt ut. Jag blev under resans gång mer och mer stolt över mig själv. Över vem jag var. Och jag gick efter lång tid fram till spegeln igen, denna gång med ett leende på läpparna istället för hat.


  • Att komma ut ur garderoben är någon som blir en upprepning i nya sammanhang, på arbetsplatser, bland nya vänner och så vidare. 


  • För dig som länge funderat på att ta steget, omge dig med människor som bryr sig om dig. Som älskar dig. Det gjorde jag och även fast jag kände mig ensam visste jag att jag egentligen inte var ensam, jag hade bara byggt upp en förutfattad rädsla - oro om att bli lämnad i sticket. Det blev inte så.


  • Den största kärleken du kan känna är den gentemot dig själv. Du är bäst på att vara dig själv. Tänk på det, och lev ditt liv så som du vill. och du, du får mycket respekt för det.


  • Det är därför jag skriver om mina erfarenheter - för att jag vill att du ska vara stolt över dig själv, älska dig själv för den du är och känna att du lever ditt liv precis som DU vill. Att du ska gå fram till spegeln och säga: Vad BRA jag är!



  • DELA DENNA BERÄTTELSE: