SEBASTIAN 2

  • SEBASTIAN

  • "I MIN UMGÄNGESKRETS VAR DET INTE OKEJ ATT VARA BÖG"


  • När jag var 11 år så förstod jag att jag gillade killar. Jag minns inte riktigt varför utan jag bara kände det. Under högstadiet blev jag nojig att folk skulle veta och se det på mig. Jag var rädd att folk skulle prata om mig.  I min umgängeskrets var det inte okej att vara bög. Det ansågs äckligt och fult. Därför fick det tillsvidare bli min hemlighet och jag hoppades på att mina känslor för killar såsmåningom skulle avta. Det gjorde det inte. Jag blev 15 år och började gymnasiet. I min skola gick det en kille som jag blev störtförälskad i. Jag fick känna känslor jag 
     aldrig tidigare upplevt och det tog ett bra tag innan jag förstod och accepterade för mig själv att jag hade blivit kär i en kille. Jag träffa såsmåningom en tjej som senare blev min flickvän i ett sista hopp om att omvändas till hetero. Det fungerade inte. Vi gjorde slut ganska så snabbt och det kändes mer som en lättnad än en sorg att det tog slut. Vid den här tiden så hade jag accepterat att jag var gay men hade bestämt att jag skulle låta det bli min hemlighet tills jag hade fyllt 18, eftersom att jag trodde att vid den åldern skulle jag vara tillräckligt redo. Jag tog kontakt med en kille på Lunarstorm som var öppet honomsexuell. Han var den första homosexuella jag någonsin hade haft kontakt med. Jag berättade för honom om min läggning och han stöttade mig så pass mycket att jag bara en vecka senare tog modet till mig att komma ut.
    Jag minns det så väl. Det var en regning kväll och jag skulle cyckla hem till min mamma. Vi sitter vid köksbordet och jag säger till henne "Jag vill berätta något för dig". Det blir aldelles tyst och jag stirrar ner i bordet. "Jag är gay." Hon svarar lättat "Skojar du?" "Nej" "Jaha, men var det bara det. Jag som trodde det var något hemskt som hade hänt. Att du hade börjat ta droger eller slagit någon." Hon såg nog på mig hur nervös jag var innan och hennes reaktion var nog den bästa ett barn kan få av sin förälder. Jag kom ut för mina vänner redan dagen efter och ingen trodde på mig först. Det tog ett tag innan folk insåg att jag faktist menade allvar. Men alla tog det bra och det var skönt. Min pappa, som jag tyvärr inte haft 
     så bra kontakt med, ville dock inte inse faktumet men jag tror att han har accepterat det.
    Nu har det gått 8 år sedan dess och mycket har hänt. Jag har blivit en starkare person och accepterat att jag är som jag är och det känns inte konstigt eller annorlunda. Att tycka om killar känns så naturligt för mig och i dagsläget så kan jag knappt förstå varför jag kände så stor skam och skuld över något jag inte kan rå för.
     Jag tycker alla borde komma ut. Det är en jobbig process, men tro mig, det 
     kommer bara bli bättre med tiden! :)


    DELA SEBASTIANS BERÄTTELSE: