ELISIA

  • ELISIA

  • JAG HAR ALLTID BLIVIT SEDD SOM EN "TYPISK HETEROSEXUELL"

  • När jag gick i tredje klass, tog jag som vanligt sällskap till skolan med två av mina bästa vänner. Vi gick och pratade, och när vi var på gatan utanför mitt hus, där de väntade in mig, slog det mig att jag var annorlunda. Jag hade just kommit in i puberteten, vilket jag var en av de första om i min årskurs, och jag kände mig missplacerad, och jag förstod verkligen inte varför.
    När jag sedan började i sjätte klass träffade jag en tjej, och vi gick och pratade när vi tog sällskap hem en dag. När jag kom innanför dörren kunde  jag inte sluta le, och det enda jag hade i huvudet har hennes skratt och leende. Jag började då förstå att jag var kär. Men i en tjej!? Det var ingen direkt seriös romans, men jag kommer alltid minnas den där dagen då jag upptäckte denna nya detaljen hos mig själv.

    Några år passerade, och jag flirtade med både tjejer och killar. Men jag hade mycket svårt att acceptera mig själv som bisexuell, och höll min lilla hemlighet för mig själv, och min bästa vän. Tjejerna jag flirtade med var alltid tjejer jag hittat online, och det var bara där jag kände att jag kunde vara mig själv - över nätet i form av textmeddelanden. 
  • I skolan flög ord som "bög" runt lite här och var, och jag lärde mig att det inte var accepterat att vara "annorlunda", vilket ledde till mycket självdestruktivt tänke, och väldigt mycket självhat. "Jag är fel". Mitt självhat är inte endast grundat i min osäkerhet kring min läggning, utan det finns fler faktorer, som egentligen inte ens har med min läggning att göra, och jag antar att det inte hade varit lika stort utan dessa andra faktorer.

  • Men en del av mig sa åt mig att vara stolt, att inte gömma något så viktigt som min sexualitet, så sakta men säkert började jag berätta för mina vänner. De var allihop accepterande, och de blev alla glada att jag vågat komma ut till dem. Men de höll tyst om min läggning, och det var aldrig någon utanför vänkretsen som fick veta att jag inte bara tyckte om killar, utan även tjejer.

  • Jag har alltid blivit sedd som en "typisk heterosexuell" och varit "flickig" av mig, och jag tror inte att man skulle kunna gissa till sig min läggning. "Jag ser ju inte lesbisk ut" har varit ständiga tankar i mitt virrvarr av självförakt. Därför har jag aldrig kunnat uppleva någon direkt närhet med någon av samma könet, i mer än textmeddelanden, vilket alltid tog slut, vilket har varit en stor form av sorg, för mig, sedan den dagen jag upptäckte att jag var kär i den där "första tjejen".

  • I åttonde klass kom dagen jag ville berätta för mamma att jag är bisexuell. Hon hämtade mig efter skolan, och jag bad henne ta en extra sväng med bilen, eftersom jag hade något jag ville berätta.När jag samlat mod till mig sa jag rätt ut att jag är bisexuell. Mammas reaktion var enkel och lugn. Vi satt och pratade, och då sa hon att många säger det i min ålder, men inser att det endast är en fas ett litet tag
    senare. "Då din syster var i din ålder var plötsligt alla tjejer i hennes klass lesbiska".
    Jag tolkade henne fel och tog hennes ord som "detta är bara en fas Elisia, alla går igenom den." vilket tog mitt självförtroende några steg nedåt, trots att jag visste bättre om mig själv. Jag vill påpeka att detta var inte alls vad min mamma menade, och efter att ha pratat mer om detta har jag gjort klart för henne att jag känt såhär sedan sjätte klass, och att det inte är en fas.

    Idag är jag inte mer än 16 år, och ska börja första året på gymnasiet. Jag har en pojkvän som är 20 år, och har bara den ena foten utanför garderoben än så länge. 

  • Mitt största problem kring min läggning, är inte min läggning! Utan hur folk, mina vänner, min familj och pojkvän helst undviker att prata om det. Som 16 år behöver jag fortfarande stöd i detta, och jag behöver någon som säger till mig att det är okej! Att kärlek är kärlek, oavsett kön. Trots detta är jag stark i mig själv och jag försöker klara mig utan dessa ord. Det viktigaste är inte hur folk ser på mig, utan det är hur jag ser på mig själv, och för mig är min läggning ganska självklar numera.

  • Min större släkt, så som kusiner, mostrar osv, vet fortfarande inte om att jag även tycker om tjejer. Jag vet att ungdomar för det mesta är mycket mer dömande än vuxna, och därför har det varit mycket svårt att berätta för mina jämngamla om min
    läggning, men ju äldre jag blir, desto enklare blir det. Ett tag kunde jag inte ens byta om tillsammans med tjejerna i klassen, då jag alltid kände mig lika genomskådad av dem. Jag fick för mig att de såg på mig att jag är bisexuell, att de tyckte jag var äcklig, och jag var rädd för att de skulle tro att jag blev upphetsad av dem, trots att det inte funkar så!
    Ifall någon frågat mig i sexan/sjuan, vad min läggning är, hade jag svarat att jag är heterosexuell. Men väldigt mycket har hänt sedan dess, och väldigt mycket kommer fortsätta hända! 

  • Idag skulle jag inte tveka ifall någon frågade, eftersom jag innerst inne vet att mina rädslor för förakt och att bli bortstött är större i mitt huvud än vad de borde vara. Det är "bara" mina tankar som spökar.

    En vacker dag kommer jag vara fullständigt öppen, och att jag skriver detta brev, som jag med säkerhet vet att många i min släkt kommer läsa, är ett mycket stort steg för mig själv, på min resa i att acceptera mig själv för den jag verkligen är. Det är ett steg bort från självhatet, osäkerheten och självföraktet jag väldigt ofta, mer än sällan, känt.



  • DELA ELISIAS BERÄTTELSE: