Jonas Persson


  • JONAS

  • "JAG BRUKADE BE TILL GUD ATT JAG SKULLE VAKNA UPP OCH VARA SOM ALLA ANDRA" 


  • Jag var 20 år när jag kom ut för min familj, men jag hade egentligen alltid vetat om det…


  • När jag var liten brukade jag be till Gud på kvällen, att jag skulle vakna upp nästa dag och vara precis som alla andra! Att jag skulle vara sådär ”killig” som man skulle vara och att jag skulle känna de där känslorna som alla andra killar verkade känna. Det är svårt när man som barn förstår att man är annorlunda, och blir mobbad för det. Speciellt när man på ett sätt tycker att man förtjänar det man får. För jag var ju faktiskt inte som alla andra. Jag var ju inte normal…


  •  
  • Det blev lättare när jag blev äldre och det mycket tack vare Internet, där man kunde prata med folk som var som jag, utan att behöva ”komma ut”.  Det var först då jag började acceptera mig själv, och inse att mitt liv inte var fördömt bara för att jag gillade killar istället för tjejer. Så för att inte behöva komma ut fortsatte jag att dejta tjejer, men valde dem jag träffade med stor försiktighet så att det inte skulle behöva bli allt för seriöst.


  •  
  • Det var först i mina sena tonår, som jag berättade om min läggning för den första personen, en tjejkompis, som jag visste att jag kunde lite på. Jag hade nämligen börjat prata med en kille på nätet som jag började få känslor för. Det var så klart väldigt känslosamt eftersom lyckan inom mig blandades med rädsla. Kunde jag faktiskt ha ett förhållande med en kille?

  •  
  • Jag hade ju som sagt länge vetat att jag var homosexuell, men tanken på att vara i ett förhållande med en kille hade ändå aldrig slagit mig. Jag var så inställd på att de enda alternativen som fanns var antingen att leva med en kvinna, eller ensam.
  • Min tjejkompis lyssnade på mig den kvällen när jag ringde henne, men följde sedan också min önskan om att inte ta upp ämnet igen.


  •  
  • När det väl var dags för mig att komma ut så hade jag redan skaffat mig min första pojkvän, och det var mycket det som gjorde att jag ville och vågade komma ut. Jag hade flyttat hemifrån några år tidigare, så jag bokade in en fika med min mamma på stan. Jag tänkte att det var bra att göra det ute bland folk för att dämpa en eventuell reaktion. Jag satt och väntade på henne inne på Café Bellman vid Hötorget. Jag hade strategiskt satt mig på övervåningen med en överblick över entrén så jag kunde förbereda mig när hon kom in. Till min fasa var hon inte ensam - hon hade tagit med sig sin sambo. Genast fylldes jag av rädsla och ånger. Jag bestämde mig då för att inte säga någonting alls! Man kan väl säga att det var en ganska pressad stämning under vår fika. Jag tror min mamma förstod att det var något jag ville prata om, men istället kallpratade vi om väder och div andra intetsägande ämnen under fikat, som kändes som att den varade i flera dagar.


  •  
  • Till slut, efter kaffet hade kallnat och jag totalt dissekerat min morotskaka till smulor, säger min mamma att hon behövde ge sig ut och shoppa lite. Det var något som hennes sambo inte ville och då såg jag min chans!


  •  
  • Tillsammans började vi gå mot NK, och när vi var nästan framme vid entrén säger jag ”Jo, det var ju något jag ville berätta för dig.”
  • Vi saktar båda ner, och jag fortsätter: ”Jo, det är så att jag har träffat någon… som jag är kär i… och är tillsammans med”.
  • Min mamma, som så här i efterhand visste precis vad jag skulle säga, svarar:
  • ”Jaha, och vad heter den här personen då?”
  • Jag kommer ihåg att jag försöker svälja, men det känns torrare i munnen än Sahara.
  • ”Emn… Han heter Gustav…”
  • Min mamma rör inte en min, utan svarar bara:
  • ”Okej, vad heter han mer än Gustav då?”
  • Jag stannar till och det knyter sig i magen. Jag blir först förvånad, och sen arg över att hon inte verkar mer chockad. Så irriterat slänger jag ur mig ”Är du inte förvånad? Menar du att jag är fjollig?”
  • Hon skrattar lite och svarar:
  • ”Nej, men du är min son, och jag har känt dig hela ditt liv. Det är klart att jag vet vem du är!”
  • Vi fortsatte sen att tala ut medan vi strosade igenom NK och shoppade lite…


  •  
  • Nu var det dags för det riktigt jobbiga – komma ut för min fem år äldre bror.
  • Inte nog med att han var äldre än jag, han jobbade även som snickare, så jag hade många scenarier i huvudet om hur han skulle reagera över att ha en fjolla, bög, homo till lillebror.
  • Jag vågade inte säga det till honom face to face, och att ringa kändes nästan ännu mer omöjligt. Jag valde därför det lättaste sättet – MSN…
  • Jag satt och väntade vid datorn till han loggade in, tog ett djupt andetag och skrev:



  • ”Hej!
  • Jag har något jag måste berätta för dig, och efter jag gjort det kommer jag att stänga av datorn och jag vill aldrig mer att vi talar om det. Ok?”
  • ”Okej, har det hänt nåt?”


  •  
  • Jag samlade kraft och skrev hur det var - att jag var och alltid varit bög Att jag alltid varit bög. och att jag nu hittat en kille, som jag var kär i och var tillsammans med.


  • Jag tittar på meddelandet, hinner säkert ändra mig 20 gånger, men bollen var ju redan i rullning…


  •  
  • Vad skulle han tro? Skulle han hata mig? Jag klickar på Skicka-knappen. Det känns som att någon hugger mig i hjärtat med en kockkniv. Jag smäller igen datorn, kan inte andas och brister ut i gråt.


  •  
  • När jag samlat mig sitter jag och stirrar på datorn. Jag vet inte hur länge, men det kändes som jorden slutat snurra och visste inte helt vad jag skulle göra. Till slut drar jag datorn intill mig och fäller upp locket.
  • Det tar inte många sekunder innan min bror skriver till mig.
  • ”Jag ska inte ljuga, jag blev chockad! Jag vill i alla fall att du ska veta att jag är helt okej med det. Du är ju fortfarande min bror!”
  • Jag tror inte att ord kan beskriva hur lättad jag kände mig!


  •  
  • Allt detta var nu kring sju år sedan. Tiden springer verkligen ifrån en. Jag och Gustav höll inte så länge. Idag lever jag ihop med en helt underbar man, en musikalartist och skådespelare som heter Oskar. Och jag kan ärligt säga att han är det finaste som någonsin hänt mig! Det är tack vare Oskar, som att jag så sent som för bara ett år sedan kom ut för min mormor. Men nu när vi faktiskt planerar att köpa lägenhet ihop så kändes det som att det var på tiden att han fick träffa min mormor.


  •  
  • Min mormor är verkligen världens finaste människa, och några av mina finaste barndomsminnen är med henne. Men jag vet också att någon som är född på 1920-talet förmodligen inte har samma syn på världen som jag. Jag bad därför min mamma att ringa henne och berätta hur det låg till, och fråga om vi fick komma ut och hälsa på henne tillsammans. Min mormor, dryga 80 år gammal säger till min mamma:
  • ”Ja, men jag är helt med på noterna. Det är inget konstigt med det! Mina barnbarn och deras respektive är alltid välkomna hem till mig!”
  • Om fler människor var som min mormor så hade världen varit en så mycket vackrare plats, och det är bara en av anledningarna till varför hon är min idol!


  •  
  • När man ser tillbaka på hela min ”komma ut” process så var nog jag den mest trångsynta av alla. Jag var så rädd för att vara mig själv, enbart för att jag inte var någon annan när verkligheten är den att vi alla bara kan vara oss själva. För vem ska vi annars vara?



  • DELA JONAS BERÄTTELSE: