Martin Öhrström



  • MARTIN

  • "MARTIN ÄR INTE SOM ANDRA BARN"



  • Jag vill börja med att säga att komma ut, det är något av det läskigaste och mest obehagliga jag har varit med om. Men samtidigt vill jag också säga att det är det bästa jag någonsin har gjort, jag stod upp för vem jag var/är och har aldrig känt mig mer vuxen som i just den situationen. 

    Jag kan ibland tänka tillbaka och kan inte låta bli att le och känna någon form av värme inom mig. Jag blir stolt över mig själv och klappar mig själv på axeln. Jag vågade hoppa ut utan någon fallskärm och är så glad och stolt att jag lyckades landa på mina fötter. Det kändes som att jag blev flera år äldre och växte 10 cm.

    Jag är idag 27 och året är 2015. Året då jag valde att komma ut va 2010 och jag var 22 år.
    Långt innan dess, när jag va i riktigt unga år, så kände jag ganska tidigt att jag va speciell. Inte konstig, utan bara speciell. Jag va inte som alla andra. Det kändes som att jag spelade för ett annat lag, andades en annan typ av luft och såg saker och ting från en annan synvinkel. Det va en känsla jag bar på ständigt och jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var.

    Jag tror att folket i min omgivning kunde känna samma sak om mig, ibland i alla fall. Den där Martin är inte som andra barn, ibland kunde det uppskattas och ibland precis tvärtom. Det gick mycket i perioder, ibland skämdes jag för vem jag var och ibland så va jag stolt över att inte vara som precis alla andra.

    Åren gick och det mesta var sig likt, jag va fortfarande ”speciell”. Dock så hade synen på mig förändrats lite grann, nu gick jag i nian och nu va det helt plötsligt coolt att vara speciell och inte som alla andra. Jag minns tydligt att de coola killarna ville hänga med mig, kanske va det för att jag va ”speciell” eller så va det kanske för att jag kunde ta kontakt med tjejer på ett sätt som inte de andra killarna kunde. Hur som helst så kände jag mig för första gången populär och cool.

    Ytterligare år passerade och jag tog studenten, året va 2007.
    Jag hade nu gått 3 år i gymnasiet och även jobbat upp mitt självförtroende. Jag är inte som alla andra och det vill jag inte vara heller. Jag är jag och ingen annan.
    Jag hade absolut fått frågan ett flertal gånger om jag var bög. Som barn så tog man illa upp, började gråta bakom ett plank eller något. I tonåren så låtsades man inte lyssna och försökte vara cool. Och nu, i en tidig vuxen ålder, så svarade jag ärligt: Det vet jag inte, om jag blir kär i en kille så är jag väl kanske det. Och det va verkligen sanningen. Jag visste inte! Jag har hört om killar som påstår har fötts som homosexuella. De har alltid vetat. Men jag kan inte säga att jag alltid har vetat, jag har haft en känsla, det är allt.

    Jag har absolut tittat åt killars håll, kanske t.o.m. oftare än åt tjejernas. De kändes lite mer intressanta och spännande på något sätt. Jag kände aldrig någon form av åtrå eller kärlek, de var bara otroligt fascinerande att betrakta.

    Året 2009 kom en kille in i mitt liv. Våra vägar korsades och vi blev snabbt vänner. Jag kände ganska tidigt att han andades samma luft som mig. Han va också ”speciell” på något vis. Han pratade hellre om musik än om sport, föredrog mitt sällskap framför andras, kramades hellre än brottades.
    Jag kunde helt plötsligt prata och vara den jag ville vara med honom, utan att skämmas över mitt sätt eller mina åsikter. Jag kände hur han såg upp till mig och helt plötsligt så växte jag några centimeter till.
    Vi blev snabbt nära vänner och hördes ofta och mycket.

    Nästan exakt ett år senare, 2010, så hamnade vi i samma lägenhet i sju veckor. Vi båda skulle delta i samma ”inlärnings-period” för ett jobb. Så vi båda lämnade Skåne för storstaden Stockholm. Helt plötsligt skulle vi bo ihop, vara runt varandra 24/7, sova bredvid varandra osv. I sju veckor.
    Och jag kan ärligt säga att jag inte fantiserade om honom på något vis, han var min polare som jag trivdes så otroligt bra med. Han var min kompis och inget annat, i sex veckor fram i alla fall.
    När vi hade en vecka kvar av vårt lilla samboskap så började jag se på honom annorlunda. Jag har ingen som helst aning om vad som satte denna boll i rullning, men jag va helt plötsligt fast. Han besvarade mina känslor och jag gick in i någon form av chock tror jag. Vad är detta? Vad känner jag? Vad känner han? Vad betyder detta? Detta är ju min polare! Kommer han minnas detta imorgon? Vad håller vi på med? WTF!
    Den sista veckan av vår lilla sju-veckors-period var helt otrolig. Vi kände båda två samma sak, vi ville konstant vara med varandra. Det behövde egentligen inte hända något, huvudsaken va att vi va tillsammans. Det hade knutits ett band mellan oss, det kanske hade funnits där under en längre tid, men det va först nu som jag såg det klart och tydligt!
    Vi höll detta hemligt för allt och alla i flera månader, tills en dag då jag förstod att detta va på riktigt. Jag va kär och vi var förmodligen ihop, pojkvän och pojkvän.

    Jag jobbade då ihop med en tjej som var och fortfarande är en otroligt god vän, ställer upp i vått och torrt och alltid håller ens hand om man behöver det. Jag kände att det va dags, att tiden va inne. Dags att hoppa.
    Jag minns detta så väl. Jag lindade in det ganska rejält; berättade att något hade hänt, att jag träffat någon, att jag aldrig känt såhär förut, det kom väldigt plötsligt osv. Jag gjorde allting för att inte nämna hans namn eller kön.
    Och till slut släppte jag bomben och sa hans namn. Jag minns klart och tydligt att hon stirrade på mig och höll händerna för munnen. Snälla säg något! Det kändes som att jag slutade andas under några sekunder. Plötsligt sänkte hon händerna och visade världens största leende på läpparna. Glädjetårarna kom från oss båda och jag har nog aldrig känt mig så accepterad som jag gjorde i just den stunden. Nu va allting ute i det fria och även på riktigt. Nu fanns det ingen återvändo.

    Så sammanfattningsvis så kan jag säga att Komma ut är det bästa beslut som jag tagit i mitt liv, det gjorde mig till den man jag är idag. Den man jag vill vara och ska vara.
    Och till alla er som själv står i garderoben och kanske är rädda för att komma ut, precis som jag; ta det i din takt. Det kommer en dag då allting klaffar, då den rätta stunden är inne. Ingen annan kan tvinga dig eller få dig att hoppa. Det är ett beslut som du måste ta på egen hand, du måste först finna ron och acceptera situationen innan någon annan kan göra det. Hur ska någon annan tycka om dig om du inte kan tycka om dig.

    Tro på dig själv och följ ditt hjärta.

    DELA MARTINS BERÄTTELSE: