Anderas Lundstedt



  • ANDREAS LUNDSTEDT
  • "JAG HAR ALDRIG KÄNT ATT JAG TILLHÖR NORMEN!"



  • Jag har nog alltid förstått, kanske inte när jag var yngre men det har liksom alltid funnits något där som gjort mig intresserad. 


  • Jag fantiserade t.ex. om Lorenzo Lamas i serien Falcon Crest. Honom var jag kär i och ville vara tillsammans med – men det var liksom inget konstigt tyckte jag. Dock var jag tio år och tyckte i och för sig att även tjejerna var snygga. Speciellt de i ”Dallas” som bar så vackra kläder, var snyggt sminkade och hade glammiga frisyrer.
  •  

  • Jag har aldrig riktigt känt att jag tillhör normen, du vet: ”mamma, pappa, barn, Volvo, villa och hund”, så för mig var det inget att komma över eller något som jag behövde förstå. Det var naturligt att jag inte skulle leva med en tjej, jag skulle ju vara tillsammans med killar. 


  • När jag var 14 år blev det dock så att jag blev tillsammans med en tjej, och det var inget konstigt det heller. Vi var kära, hade sex och allt det där och jag reflekterade inte så mycket över om det var en tjej eller kille. Jag blir kär i människan, inte i könet. 


  • Så i 14årsåldern var det tjejer, tjejer, tjejer för hela slanten, jag var tillsammans med ett par stycken och det var så det var. 


  • När jag sedan blev femton hände det dock saker som förändrades, jag började bygga en karriär med gruppen Stage 4 där jag sjöng tillsammans med Lisa Nilsson, Peter Jöback och Lizette Pålsson. Jag kom då in i en värld där en relation med en kille inte var något konstigt. Så det blev ett startskott som växte inom mig och blev mer och mer naturligt även om jag aldrig tyckt det varit något konstigt. 


  • Så när jag var femton år skulle jag en dag resa hem från Stockholm till Uppsala där jag bodde. När jag var på väg till perrongen så får jag ögonkontakt med en jättesnygg kille, jag minns än idag hur han såg ut med sin röda Montclair-jacka, blåa jeans, mörkbrun page, vacker mun och bruna ögon. Jag märkte hur vi fick kontakt och när våra ögon möttes kände jag att det var något speciellt. Hans blick fångade mig och när jag gått ett par steg kände jag hur någon följde efter. Han var strax bakom mig när han hälsade. Jag vände mig om och vi började prata vilket slutade med att vi gick iväg och hånglade bakom en grön container på Centralen. Det var min första puss med en kille. Han var från Norrköping men hade en övernattningslägenhet i Stockholm som han frågade om jag vill följa med till. Jag svarade ja och stannade hos honom hela natten. 


  • Nästa dag tog jag min ryggsäck och han följde mig till stationen där han föreslog att vi skulle ses i gen, och det gjorde vi. Men när jag kom hem var det inte lika glad miner. Jag hade nämligen glömt att ringa mamma och säga var jag var. Så utanför vårt hus stod en polisbil och jag, nonchalant som jag var, fattade ingenting.
  •  

  • Jag mötte mammas blick och såg hur lättad hon var, de hade efterlyst mig och letat hela natten. Vid den tidpunkten kände jag inte riktigt att jag var mogen att berätta, så jag ljög och sa att jag varit hos en kompis. 


  • Efter detta var jag mycket i Stockholm på grund av mitt jobb med Stage 4, så jag umgicks mycket med Pontus som han hette. Men en dag när jag var hemma i Uppsala fick jag ett brev (ett vanligt hederligt), där han skrev att han redan hade ett förhållande och att hans man hade fått höra om oss och att vi nu måste göra slut. 


  • Detta gjorde mig jätteledsen, jag blev förkrossad och jag trodde aldrig jag skulle bli så kär igen. 


  • Min mamma hade hört mig gråta och knackade på dörren, hon kom in på mitt rum och jag lät henne läsa brevet där hon såklart förstod att det var en kille. Men hon tog det jättebra. Jag har nämligen en farbror som är gay så det var inget konstigt. Det var liksom aldrig något konstigt.
  • Jag var dock lite nervös över att berätta för henne, även om jag inte trodde att hon skulle lämna mig eller tycka att det var fel, det var bara något som satt i mitt bakhuvud. 


  • Eftersom mina föräldrar var skilda ringde jag efter ett tag min pappa, med jag tror redan han visste, mamma måste ha skvallrat, han tog det nämligen jättebra. Jag han knappt säga något innan han sa att det var okej. 


  • Det var som sagt aldrig något konstigt för oss i min familj, men ändå så fanns det en liten nervositet där, rädslan av att veta att man kanske, kanske kunde bli lämnad. Man har ju hört om skräckhistorierna. 


  • Idag möter jag dock inget motstånd alls som gay, men jag vet ju vad som händer i världen. Det är hemskt det som händer i Ryssland och att de som har makten tar sig friheten att bestämma, det tycker jag är fel. Därför tycker jag det är viktigt att föräldrar förstår att när man skaffar barn måste man förstå och acceptera att ens barn är unikt, och att vi alla är olika, inte förvänta sig att man föder ut normer. 


  • Man måste vara beredd på att det kan bli en vänsterflata, schlagerbög eller kanske en akademiker – vem vet. 


  • Jag tror dock att om man en dag bestämmer dig för att ”komma ut” måsta man ge sina föräldrar lite tid. Att ge dem tid att vänja sig. Det kan vara så att de inte haft en tanke på att du skulle vara gay, så att få en sådan nyhet i knät kan betyda en viss omställning för föräldrarna mentalt. Helst vill man att de ska kasta konfetti och hissa flagg men så är det tyvärr inte alltid. Jag önskar dock att det vore så. 


  • Du som läser och som är en osäker människa, som tvivlar på dig själv och tycker det är jobbigt med din sexuallitet. Var inte rädd, det är inget fel på dig! Vi är alla unika och olika, så ingen kan bestämma över någon annan, om vad som är rätt och fel.



  • DELA ANDREAS BERÄTTELSE: