Daniel






  • DANIEL

  • "HADE FÅTT INPRÄNTAT ATT DET VAR FEL OCH ÄCKLIGT"

  • När jag kom ut…
    … var det först, efter många svåra år av förnekelse, för mig själv jag gjorde det. Jag minns detta ögonblick som om det vore igår. Jag hade sedan länge i den experimentella ungdomen fantiserat om killar sexuellt för att sedan direkt efteråt känna enorma skuld- och äckelkänslor för detta. Jag kommer från en liten by och en hade ju fått inpräntat att det där var fel och äckligt. Det satte djupa spår hos mig i min osäkerhet. Men innan vändpunkten lite bakgrund:

    När jag tänker tillbaks på allt detta nu så kan jag till och med komma ihåg första gången jag verkligen kände en attraktion för det manliga könet och då var jag bara ca åtta år gammal. Det var egentligen inget spektakulärt alls; ett par mjuka, förföriska läppar mot Brad Pitts panna av hans manlige motspelare. Det var i filmen ”Interview with the Vampire: The Vampire Chronicles” (En vampyrs bekännelser; 1994). Men detta triggade med en skräckblandad förtjusning igång något hos mig som jag aldrig hade känt tidigare, någonsin. Det var en helt underbar och härligt förbjuden känsla efteråt att få lov att fantisera i smyg i sängen om allt annat som de kunde tänkas göra ihop.

    Jag funderar ganska ofta på om jag hade utvecklats till en modigare och mer självsäker individ om jag hade fötts för sådär tio år sedan istället. Då skulle jag snart ha firat min sjuttonårsdag och det var ungefär då jag kom ut för mig själv. Då hade hela min tidigare ungdom gått åt till att leva i förnekelse över den jag är för att andra hade bestämt att de känslor som jag kände var fel och äckliga. Jag kan ofta känna sorg över att så mycket tid i min ungdom gick förlorad för att jag kände mig så ensam och rädd med mina känslor att jag faktiskt förnekade mig själv. Jag gick i förvar direkt; ”Jag är inte bög!” sa jag till mig själv.

    Men nu kommer vi alltså till det ögonblick som förändrade allt detta. Det var så enkelt, som att trycka på en knapp så sa jag plötsligt ja till mig själv. Jag hade sedan ett tag tillbaks chattat med en nyfunnen vän på Lunarstorm (ja det vet kanske inte småkids vad det är, men det använde en back in the days; Googla det!). Vi fortsatte så chatten på MSN (ja det där kan ni ju men gud vad jag känner mig gammal…). I alla fall så berättade han att han var homosexuell – förvisso följt av en generad emoji och det säger ju också en del. Då sa jag i alla fall för första gången till mig själv någonsin att ”Du gillar killar, Daniel!”.

    Nu kanske Ni tror att jag berättade för honom att jag var gay? Men nej, jag sa faktiskt att jag var bisexuell. Jag har också varit där, i min ungdom; lånat hem porrfilmer i smyg med killkompisar, försökt att fantisera lite om någon tjej en tyckte var söt. Det satt väldigt djupt det där med heteronormen i vår lilla by och det tog ett bra tag för mig att komma ur den även efter det att jag erkände att jag gillar killar.

    Sedan var det dags att börja leva ut lite av allt detta, leva ut det som jag omedvetet längtat efter och sedan spytt galla över (andras galla genom min kropp…) när behoven tillfredställts. Och då förändrades mycket hos mig och det märkte en. Jag vågade inte säga något och det behövdes inte heller, det lyste rakt igenom.
    Ganska lätt kunde min mamma, som verkligen känner mig som bara en riktig mamma gör, dra saker ur mig som jag bara ville hålla inom mig. Då sa jag det till henne och det var oerhört blandade känslor av lättnad och rädsla, inte alls så bestämt spikrakt som när jag kom ut för mig själv. Mamma tog det hårt under en period men tacklade det väldigt bra och konstruktivt, t.ex. lånade hon hem böcker om att vara HBTQ- förälder. Pappa och brorsan kom ur det lite tidigare och idag har jag ett enormt stöd från min familj och från min släkt. Det är jag enormt tacksam över och jag vet att alla tyvärr inte har samma tur där.

    Jag minns också tydligt när jag kom ut för min bästa vän. Hon hade helt seriöst drömt om att jag var ihop med en kille som jag chattade med. Det berättade hon när vi var på väg till en fest en ljummen sommarkväll för tio år sedan. Och jag har verkligen noll pokerface och så ville jag ju inte heller ljuga för min bästa vän. Så jag bekräftade hennes (sann)dröm, om än åter med ett litet ”bi”… Det är väl lite så jag är, rädd och osäker av mig och ibland får folk dra saker ur mig.
    Men som sagt, nog skulle saker ha varit annorlunda idag om någon hade sagt till mig mycket tidigare att jag faktiskt duger precis som jag är, om någon då hade sagt ”STOPP! Nu räcker det!” mot allt vad fördomar och hat heter.
    Helt säkert hade jag vågat mer och provat mina vingar tidigare om det inte även vore för det faktum att en mobb av hormonstinna tonårskillar kallade mig ”bögjävel” i högstadiet och tryckte min självkänsla ännu längre ner i skiten liksom min vilja att bejaka mig själv.
    Och detta går INTE bara att spekulera om! Samhället formar oss som individer och med detta kommer normer på gott men ofta mycket ont. För mig gjorde det oerhört ont och jag skulle inte önska detta till min värsta fiende. Därför vill jag säga Er detta:

    Det är inte bara jättebra utan LIVSVIKTIGT att komma ut. Vem du väljer att älska eller attraheras av är en del av ditt liv. Om du inte ges utrymme för detta så innebär det helt enkelt att du har berövats rätten att bejaka dig själv och leva livet genom dig själv. Du blir en vilsen själ som parasiterar på andras åsikter om ditt liv istället för att fråga dig själv om detta. Du blir en robot, programmerad till att gå din omgivning till viljes i varje läge.

    En robot har ingen själ, inga egna åsikter, tankar eller känslor. Den rör sig bara efter andras kommandon, styrs framåt som en levande död, en zombie. Och vem vill vara en zombie? Vill du vara en zombie? Vill du att någon annan ska vara en zombie? Nej, just det!

    Säg JA till livet och kärleken! Säg ja för din skull, säg ja för andras skull!

    Tillsammans är vi ostoppbara!

    DELA DANIELS BERÄTTELSE: