erik høiby




  • ERIK 

  • "DET SKA ALDRIG BEHÖVA VARA NÅGOT ATT SKÄMAS ÖVER"



  • Jag är uppvuxen i en liten håla i Norge. Och jag va nog "the only gay in village". Jag hade nog tankar om killar sedan jag var väldigt liten, men då visste man liksom inte vad det var! När man var så liten så hade man ju inget sexuellt att förhålla sig till. Det var med en fascination över den människan!

    När jag blev lite äldre så blev jag mer nyfiken och kanske fattade att det var NÅGOT, och man blev ibland kallad bög osv, så då började jag tänka "varför kallas jag det"? Jag ser ju ut som alla andra killar och var ju inte så annorlunda jämfört med de. Men jag gillade att sjunga och lekte väldigt mycket med tjejer, som ofta blir en orsak för andra att kalla mig bögen! Det var kanske på grund av detta som började jag tänka väldigt mycket på detta och blev medveten om ”homosexualitet”. Men inget jag kanske tänkte testa eller utforska så mycket. Och det fanns ju inga andra som var som mig, som jag visste om! Så det blev ett antal år senare som det hände att jag fick kontakt med någon annan som mig.

    Jag började på gymnasiet och där hade jag en tjej i min klass som var 7 år äldre än mig. Och hon berättade för mig att hon var bisexuell! Och jag visste inte ens att man kunde vara det! Och då kanske jag började fatta mer om mig själv! För jag hade haft flickvän. Och jag gillade tjejer, men alltid fanns tanken om killar där! Så då började jag snacka mer med min kompis, och hon var den ända som jag liksom snackade med om detta! Jag registrerade mig på en nätsida och började chatta med killar och testa hur det skulle vara att ta steget vidare i tanken att få vara med en kille och lära känna någon!

    Jag och min bisexuelle kompis bestämde att vi skulle åka till Oslo och gå på en gayklubb. Vilket skulle kunna var svårt eftersom jag bara var 16 år. Men hon kände han som jobbade där och vi löste så att jag fick komma in på klubben. Jag kommer ihåg att jag själv tyckte det nästan var äckligt när jag såg två äldre män hångla där! Det visar ju bara hur inpräntat det är i "våra" huvuden att det är "fel" osv. Att jag själv reagerade på det sättet även om jag själv förmodligen var "sån"!
    Men, men, vi hängde där den kvällen och jag började snacka med en väldigt söt kille som heter Bård! Och plötsligen kysser han mig… och jag minns det som i går! Min första kyss, där jag känner hans skägg stubb och andedräkt så tydligt. Och hela min kropp exploderade och jag förstod att detta är något jag är! Inget var äckligt. Inget var fel. Nu skulle jag bara lära känna mig själv som bisexuell kille! Jag gillade tjejer och killar! Jag kör på det tänkte jag!

    Åren fortsatte och jag träffade båda tjejer och killar. Jag blev mer och mer öppen för de närmaste av mina vänner. Men vågade inte säga något till mamma, pappa, bror eller några i familjen! Jag var rädd att de skulle reagera negativt och i värsta fall inte vilja ha nåt med mig att göra längre! Och den känslan begränsar en människa väldigt mycket!
    Jag flyttade när jag va 18 år, långt norr ut i Norge och gick en folkhögskola med vokaldrama och tänkte att här kan jag "hitta mig själv" från grunden i det som skulle bli "mig" på riktigt!

    Jag fick 2 väldigt goda vänner där på skolan, och helt otroligt nog var båda bisexuella tjejer. Jag byggde upp självförtroendet och vågade berätta för fler och fler att jag gillade tjejer och killar. Ingen reagerade negativt. Och tanken blev mindre och mindre skrämmande att "komma ut"! Jag tänkte att de som är värda nåt i mitt liv, är de som kommer acceptera mig och inte tänka annorlunda om mig!

    Året efter flyttade jag till Oslo och började mitt första år på musikalutbildningen där. Och där var det inget som stoppade mig. Jag var öppen från början och det var heller inget ovanligt med bisexualitet eller homosexualitet. Jag fick leva precis som jag ville och jag blev trygg med mig själv!
    Nu var det så att jag fortfarande inte hade haft några stärka känslor för någon kille och jag antog att jag var bisexuel, en kille som
    kunde va ihop med tjejer och ha sex med killar. Inget jag tänkte så mycket över. Det bara var så.

    Året gick och jag började ett år senare på balettakademien i Göteborg på en treårig musikalskola. Jag var nu helt trygg i mig själv och kände mig stark, men hade fortfarande inte berättat nåt mer mamma och familjen! Det var väll för att de var så långt "utanför" mitt liv och hur jag levde att jag tänkte att det inte var så lätt för de att förstå! Jag hade ju själv bott där hemma och sett hur ovant det var med denna typ av "beteende"! Jag började skolan och blev kär i en tjej i min klass och vi blev ihop och hade det jättefint. Även hon var bisexuell och hade självklart förståelse för hur jag var! Inget konstigt alls!

    Vi var väll ihop 5-6 månader eller något, och det tog slut på grund av andra orsaker. Men vi är vänner än i dag!
    Sommaren kom och vi hade semester över sommaren då jag hängde i Oslo en del med några vänner. Vi hade varit ute på en fest och jag skulle bara gå över dansgolvet för att gå hem till min kompis. Då stannade en kille mig och sa rakt ut "Hej, vill du hångla med mig". Jag skrattade och tittade på denna otroligt nötbruna vackra killen och svarade" javisst". Vi gick sen hem till honom och jag stannade hos honom i 3 veckor. Detta blev min första kärlek på riktigt. Jag kände allt som man skulle känna. Jag var tokig och galet kär och ville bara va med honom hela tiden. Och jag förstod att det är detta jag var och ville. Jag visste nu att jag va homosexuell! Det var fint med tjejer, men detta var allt jag ville och jag tänkte inte "gå tillbaka" till nåt där jag kanske aldrig kände ALLT jag ville känna. Men det visste jag ju inte förrän nu när allt kändes på riktigt. Vi blev ihop och det varade nåt halvår. Det blev svårt för mig då jag hade två år kvar i Göteborg på skolan och han bodde och jobbade i Oslo! Rädslan över "jag är bög" på riktigt kom, och jag kände att jag var tvungen att berätta detta för mamma i alla fall! Det var en så stor del av mig som jag inte kunde dölja, för då kände jag att mitt förhållande med mamma bara skulle bli ytligt och skada oss, och det var det sista jag ville!

    Jag satt hemma en kväll i Göteborg framför datorn och skrev med mamma på nätet och jag kände plötsligen att "nu är det rätt att berätta". Så jag skrev till mamma att "du vet min kompis mr. X, det har varit min kille, det är slut nu, men jag har varit ihop med honom". BOMBEN var lagd och jag väntade på svar! Mamma svarade med att "ja, jag tänkte väll det, för du har snackat så mycket om denna mr. X!" Och mer var det inte. Inget dömande. Inget tjafs. Det bara var så.
    Efter den dagen har mitt förhållande till mamma bara blivit starkare och jag är så tacksam och glad för att jag har en sån otrolig mamma! All kärlek till henne!

    Det tog ganska många år innan jag berättade för pappa, eller pappa fick veta det genom en annan familjkompis. För det var inget nu som försökte döljas. Jag var öppen och mamma var öppen med det också. Jag vet att pappa hade lite svårt för det i början, men han blev nog van vid tanken och det blev ingen ”big deal” där heller. Så är väldigt tacksam över detta:)

    Detta var lite om hur jag kom ut. För de flesta är ju detta ingen kort process. Det är mycket man måste förstå själv, lära känna sig själv och bli trygg! Det tar den tiden det tar och man får var lycklig att man han de som accepterar en runt sig, och är det några som inte gör det så är valet väldigt enkelt. De ska vara en del av mitt liv och jag behöver inte de i mitt liv! Väldigt enkelt! Det finns nog kärlek i de som betyder något och de vinner överallt "hat" och oacceptans bland människor.
    Jag lever ett fantastiskt liv med fantastisk familj, vänner och kollegor! Detta ska aldrig behöva vara något att skämmas över och det är bara nåt som är vackert, som delas mellan två människor!



    DELA ERIKS BERÄTTELSE: