Fritiof



  • FRITIOF

  • "VÅGA TRO PÅ DIG SJÄLV"


  • Jag hade vetat om det ända sen jag kom i puberteten. Det tog några år innan jag riktigt förstod det själv men någonstans där inne visste jag det nog hela tiden. Det var först när jag var 16-17 som jag började acceptera det för mig själv: ”Okej jag är bög, men det håller jag för mig själv.”. Jag tänkte att jag skulle kunna leva ett helt liv med detta tankesätt.
    Det höll inte så jättelänge dock. Efter att jag varit iväg som utbytesstudent i USA och kommit hem till Sverige igen och fyllt 18 år insåg jag mer och mer för varje dag att det här är inget jag kan gå och hålla inom mig längre. Till slut kom det till den graden att jag gick in i en depression. Jag var inte deprimerad över att vara gay, utan över att gå och dölja saker om mitt liv för mina nära och kära. Nackdelarna med att gå och hålla det inom mig hade börjat överta ”fördelarna”. Jag var hela tiden rädd för vad alla skulle tycka om mig och ifall folk skulle ändra sättet de behandlade mig på.
    En mörk vinterkväll var jag hemma hos en barndomskompis och vi snackade om allt möjligt och jag insåg fort att det är nu det är dags. Detta var en vän jag hade fullt förtroende för och det var bara vi två. Jag sade att jag hade något att berätta och i samma stund började pulsen att öka och nervositeten eskalerade. Hur som helst lyckades jag säga det, jag sade att jag var gay till henne. För mig var hela situationen fullkomligt surrealistisk. Jag hade berättat min hemlighet för någon annan. Det var inte längre bara jag som visste om detta. Det var helt klart en mycket större grej för mig än för henne, hon förstod inte ens varför jag gjorde så stor grej av det hela. Varför skulle jag ens behöva berätta detta? Varför ska man behöva gå igenom sådant här bara för att man tillhör en minortet?
    Tack vare att min vän reagerat så bra samlade jag mod till att göra det jobbigaste. Komma ut för familjen. I min depression hade jag tappat matlust, tappat sexlust, tappat glädje, fått svårt att sova, och tro mig, mammor märker när något inte är helt rätt med deras barn. Hon märkte att jag var deprimerad och försökte hitta egna förklaringar till varför. Hon trodde det var för att jag hade ”för lite” att göra i skolan, jag behövde skaffa mig ett jobb, jag skulle skaffa mig en flickvän osv. Alla andra bögar brukar säga att deras mammor alltid har vetat att de är gay, men så var inte fallet för min mamma. Trots hennes spekulationer slog det henne aldrig under mina 18 första levnadsår att jag skulle vara homosexuell. Jag ville liksom att hon skulle ”veta det” så att jag skulle ”få hjälp” med att komma ut.
    Men hur som helst, situationen var som det var och jag hade en kväll i min depression gått och lagt mig och jag hörde att mamma och min lillasyster låg och pratade i rummet bredvid. Jag kunde inte sova och jag tänkte att nu är det dags. Jag hade försökt säga det i ett halvår men inte vågat. Men ikväll var det dags. Jag gick upp ur sängen och gick in till mamma och syrran och sade det. Jag sade: ”Ni vet att jag mått dåligt och det är för att jag gått och hållit en sak inom mig: Jag är gay, jag är bög.” Jag minns dessa ord än idag. Mamma blev helt tyst och tårarna började rinna. Hon sade att hon älskar mig men att hon blev väldigt chockad. Det var inget hon hade anat. Syrran reagerade jättebra.
    Dagen därpå tyckte mamma att vi skulle berätta för pappa, vilket vi gjorde. Han är inte riktigt den som pratar så mycket känslor och han blev rätt stum när jag sade det, men tog i alla fall det väldigt bra och hade inga vidare problem med detta. Det var väl inte riktigt hans business tyckte han. Några veckor senare berättade jag även för min bror och allt eftersom våren fortlöpte berättade jag för fler och fler vänner. Jag var rädd för att folk skulle reagera dåligt. Sanningen var att ingen, inte en enda person, reagerade dåligt. Alla accepterade mig för den jag är och den enda hindret var väl att mamma var chockad i början men efter några månader lade det sig och nu är hon hur bra som helst med det. Hon älskade mig hela tiden lika mycket men hade bara svårt att smälta faktumet att hennes son var homosexuell. Hon hade inga andra öppet homosexuella i hennes släkt eller vänskapskrets fram tills jag berättade detta. Det var en helt ny värld och verklighet för henne.
    Våren gick och jag växte mig tryggare som den homosexuella man jag var. Sommaren kom och jag fick ett meddelande på Qruiser där en person frågade om jag hade anmält mig till Mr Gay Sweden, vilket jag så klart inte hade gjort. Men som den tävlingsinriktade person jag är tänkte jag: ”Vad fan, varför inte? Jag ska göra detta för att visa att jag kan stå för den jag är!” Jag anmälde mig och tänkte att om jag blir uttagen ska jag komma ut offentligt på Facebook. Jag trodde ju aldrig att jag skulle bli utvald ändå. Men en dag fick jag ett telefonsamtal om att jag hade blivit utvald. Jag skulle till Stockholm och tävla i Mr Gay Sweden. Jag åkte upp till Stockholm för att fotograferas och ett löfte var ett löfte, så jag skrev ett inlägg på Facebook om att jag skulle vara med och tävla i denna tävling. Jag lade upp min tävlingsbild och skrev något i stil med: ”Om ni inte redan visste det är jag med och tävlar i Mr Gay Sweden och om ni vill rösta på mig så smsa…”. Jag var så rädd för hur responsen skulle bli, men likt tidigare var det fantastiskt positiv. Många var imponerade och tyckte detta var coolt. Själv insåg jag att det var ett väldigt smidigt sätt att komma ut för hela omvärlden. Jag vann andras respekt och jag slapp komma ut för var och en av mina vänner.
    Jag stod för den jag var och väl uppe i Stockholm under Prideveckan vann jag hela tävlingen just på grund av att jag berättade om att jag hade kommit ut ett halvår tidigare och att jag hade samlat mod för detta. Det hade hänt väldigt mycket med den lille osäkre killen som ett drygt halvår tidigare samlade sitt mod för att berätta om sin sexuella läggning för sin barndomsvän. Jag är oerhört glad och tacksam för alla accepterande människor jag haft runt mig hela tiden och att komma ut är det bästa som har hänt för mitt självförtroende. Jag ångrar ingenting, inte en dag. För mig blev det bättre, mycket bättre och det önskar jag att alla ska få känna. Våga tro på dig själv!


    DELA FRITIOFS BERÄTTELSE: