Rickard Blomgren



  • RICKARD

  • "VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?"

  • Jag är uppvuxen i en liten småstad vid namn Åkersberga 3 mil norr om Stockholm. För mig började det redan i första klass där jag bar en rosa collagetröja som jag själv hade valt till min första skoldag. - Har du en tjejtröja! - Nej det en vanlig tröja sa jag bestämt till min då blivande klasskompis. Jag fick höra att jag var annorlunda som hade rosa på mig, att det var en tjej färg och att jag dessutom lekte mer med tjejerna än killarna gjorde inte saken bättre. Mobbingen var igång. Att byta skola, börja musikklasserna och flytta till Täby trodde jag själv skulle göra allt bra. Mina tankar som hade börjat komma på killar försökte jag skaka av mig då jag ville vara som alla andra, nu med ny skola och allt skulle det bli bättre, men det gick sådär kan man säga. Åren gick och jag började i högstadiet. Tankarna jag hade på killar blev allt starkare, Jag kände en sådan attraktion till dem och det gjorde mig rädd. Frågorna som ekade i mitt huvud om och om igen var; - Varför känner jag så här? - Vad är det för fel på mig? - Jag borde ju titta på tjejer och ha flickvän nu? Jag kommer ihåg hur mobbingen fortsatte i högstadiet. I skolans korridorer hörde jag hur man sa "bög" i en hostning innan ordet lämnade deras munnar och folk skrattade runt omkring. Klumpen i magen, att behöva fundera vilken väg man skulle ta till klassrummet för att inte åka på stryk eller få elaka kommentarer i ansiktet blev något av en vana. Men jag tänkte mycket på det dom sa "bög", vad är en bög? Jag visst ju vad bög var men ville ha mer information så jag började googla för att få fram all fakta jag kunde, för att försöka förstå och sätta perspektiv på saker och ting. Jag insåg när jag började läsa att det var många faktorer som jag kände igen mig i och för stunden kändes det bra,.. men så puttade jag bort det igen, ner i det där mörka hållet, i botten av magen som man skulle kunna se som min egen "pandoras ask " som jag inte ville öppna. Jag ville ju vara som alla andra. Gymnasiet var en vändning för mig. Jag hade vänner som inte dömde mig för den jag var. Jag vågade växa och formas till något starkare, visa mina känslor då jag är en känslomänniska ut i fingerspetsarna. Att jag dessutom fick gå den musikaliska utbildningen som jag kände så starkt för gjorde saken lättare. Musiken och dansen var min fristad där kunde ingen gör mig något ont, där var det bara ren kärlek och glädje. Ett år efter studenten hade en kompis till mig studentskiva där jag mötte en kille som var bland det vackraste jag hade sett. Jag tar tag i min vän och säger till henne jag har något att berätta, "jag är bi och jag tycker X är super sött!" - Men åh va kul, han är också bi, "kör!" sa hon skrattades och vi fortsatte att dansa. Jag pratade aldrig med honom den kvällen för jag vågade inte. Morgonen efter så vaknade jag i min säng och magknipen kom. "Vad sa jag igår" " Sa jag att jag är bi?" "Vad ska folk tycka nu?" "Vad ska mamma säga?" 5 timmar låg jag i sängen, Tillslut började jag skratta, stenen släppte och jag sa till mig själv; Dom som inte kan ta det är inte mina vänner. Du är fortfarande samma människa bara att du tänder på någon av samma kön. Jag började berätta för mina närmast vänner och fick bara fin respons. Efter drygt 2 veckor satte jag mig ner igen "Vad håller jag på med?" tänkte jag. Jag är inte bisexuell. Jag är bög, Jag är homosexuell, så är det! Jag tog mod till mig och berättade för min vänner och dom sa bara; - Det har vi vetat länge, vad skönt för dig att veta. Jag har inte haft någon som har vänt mig ryggen efter jag berätta min story. Att berätta för Min familj... Hur ska jag börja....andas.... Vi sitter vi middagsbordet vi avslutar ett samtalsämne och i den stunden kastar jag ur mig som en groda. -Mamma jag är bög. Mamma tittade på mig och gav mig en kram samtidigt som hon sa; - Okej, jag älskar dig, du är min son oavsett vem du älskar och jag vill att du ska vara lycklig, för då är jag lycklig. Dom orden jag hade drömt att få höra föll rakt in i mitt hjärta och tårarna rann längs mina kinder. Pappa sa kort och glatt - Det har jag vetat sedan du var liten. Och jag älskar dig för den du är. Jag var 19 år gammal när jag kom ut för mina vänner och familj. Jag hoppas att min historia kan hjälpa andra, kanske till och med DIG som läser denna och känner igen dig på något sätt. Mitt tips: Var inte rädd, försök att lyssna till ditt hjärta och det finns inget rätt eller fel. Det kommer komma när tiden är mogen för just Dig. Glöm inte bort att DU är Du och Du är Unik och duger som du är. Ett motto som jag har med mig i livet är: Don't be Afraid to be yourself Massa kärlek Rickard.

    DELA RICKARDS BERÄTTELSE: