Gabriel Forss



  • GABRIEL FORSS

  • "JAG VAR RÄDD ATT MINA FÖRÄLDRAR SKULLE LÄMNA MIG"


  • Det började tidigt för mig. Redan i 7 – 8 års åldern började tankarna spinna och jag märkte att jag var fascinerad av personer med samma kön. Det handlade inte om något sexuellt utan bara något som var intressant och spännande, som gjorde mig nyfiken. 

    Men även om jag var fascinerad var detta inget jag vågade tala om. 


    Jag hade nämligen läst i tidningen ”Kamratposten” att detta bara var en fas i livet som man kunde hamna i och att man i min ålder experimenterar mycket med sig själv, utforskar och testar sin läggning, MEN att det är något som går över med tiden. 


    För mig gick det inte över, och jag tyckte det var jobbigt. Jag vågade inte berätta för någon och speciellt inte mina föräldrar. Dom är med i Pingstkyrkan vilket gjorde att jag var rädd för hur de skulle reagera och vad de skulle tycka om mig. Jag var rädd att de skulle lämna mig. 

    Hemma i Katrineholm var man nämligen inte kille – kille, det ansågs inte naturligt, speciellt inte om man dessutom var med i en pingstförsamling. Redan som barn fick jag höra berättelser från bibeln, och hur människor valt att tolka Gud som dömande mot homosexuella, detta gjorde mig rädd och blev en anledning till varför det var så svårt för mig att kunna berätta, jag var rädd för Gud. Man skulle vara tjej – kille och det nämndes inget annat, det var inget man talade om, det fanns inget som hette kille – kille.
    Detta var tufft för mig vilket gjorde att det skulle komma att ta lång tid innan jag vågade acceptera mig själv, det tog mig 27år.

    Jag var med i Melodifestivalen 1997 och kom in i den så kallade ”schlagervärlden”. En värld som jag aldrig upplevt förut, en accepterande värld där det inte var något konstig att gilla killar, där man var öppen och fick vara sig själv utan att någon skulle tycka det var konstigt. En värld som fick mig att mer och mer inse, acceptera och komma ut för mig själv. 


    Dock var jag fortfarande återhållsam och vågade inte berätta för någon. Inte ens i denna öppna miljö bland schlagermänniskor vågade jag öppet berätta om min hemlighet. 

    Jag var kompis med bland annat Andreas Lundstedt (medlem i Alcazar) som var öppen med sin läggning, vi var goda vänner men jag vågade ändå inte berätta, jag ville inte att någon skulle få veta. Så fort någon frågade eller antydde att jag var gay kändes det som ett knytnävsslag i magen. En gång var det en producent som frågade om jag hade pojkvän eller inte, som något självklart. Detta var jättejobbigt för mig eftersom det var min helighet, som jag ville dölja och som var svår för mig att dela med andra. 

    Jag blev senare tillsammans med min första kille utan att berätta det för någon annan. Jag var 27år. Min familj frågade ibland om min relation, men jag ljög, och när mina kompisar tog upp det och frågade vem det var sa jag bara att det var en tjej. 


    Efter att vi varit tillsammans ett tag, fortfarande i smyg, tog det slut mellan oss. Fortfarande 27år och ingen visste. Det var först när jag lite senare träffade mitt livs stora kärlek som jag kände att jag var tvungen att berätta, och det gjorde jag, jag berättade. Jag valde att komma ut och berätta för mina kompisar, inte för familjen, utan bara till de närmsta vännerna. De tog det jättebra, men för mig var det något att vänja mig vid, att nu visste folk, det var inte bara min hemlighet längre.   


    2003 tog relationen slut. Vid den här tiden var jag 29år och skulle komma att ta separationen mycket hårt. Jag gick in i en form av depression och blev riktigt ledsen.  

    Min mamma märkte, som mammor gör, att jag inte mådde bra. Hon ringde till mig och sa att jag skulle komma hem och berätta varför jag var ledsen. 

    Så jag åkte dit. 

    Jag var jättenervös och tyckte det var hemskt jobbigt eftersom jag inte visste hur hon skulle reagera eller vad hon skulle tycka. 
    Det var en jobbig situation som jag minns mycket väl.  Men jag tog mod till mig och berättade som det var, och mammas första kommentar var:

    ”Å vad skönt att det bara var det. Jag älskar dig!”


    Det var en stor sten som föll från mitt bröst och nu ville jag inte dölja det för någon längre. Detta blev en vändpunkt i mitt liv. 


    Efter det här har min familj alltid varit mycket stöttande och jag pratar med dem varje dag över telefon. Vi har faktiskt kommit varandra närmare sedan jag berättade och jag känner en lättnad över att inte behöva dölja något för dem. 

    DELA GABRIELS BERÄTTELSE: