Thomas





  • THOMAS

  • "MORFAR BLEV MER UPPRÖRD ÖVER ATT MIN SYSTER SKAFFAT KILLE ÄN ATT JAG HADE DET"

  • Min komma ut-process har nog inte varit så svår eller tung som den varit för vissa. Det har inte varit någon som tagit avstånd från mig eller visat avsky. Men, det var en lång process.
    Redagn som redan runt 10 års ålder kan jag nu i efterhand förstå att jag gillade killar. Att på stranden kolla på killar som spelade volleyboll var mycket roligare än att spana på tjejer. Inte för att jag någonsin varit intresserad av sport, men de hade ju så fina kroppar. Runt 12-13 år så började jag allt mer söka upp bilder på vältränade killar genom att googla. Men jag var ju inte bög. Det var en fas. Jag var och är kristen, tillslut skulle jag ju börja intressera mig för tjejer.
    I nian på grundskolan/ettan på gymnasiet började jag inse att jag nog ändå var bi. Jag hade ett konstigt sätt att se på det då. Jag tyckte jag var perfekt i övrigt men insåg också att ingen människa kunde vara perfekt utan alla var defekta på något sätt och min defekt kanske låg i att jag gillade killar. Att jag var bög. För mig var det något negativt, liksom en sjukdom. Vissa drabbades av cancer och vissa av homosexualitet. Tydligen så hade jag drabbats av homosexualitet, men skulle antagligen klara mig ifrån cancer (enligt min teori då).
    Hur som helst, jag började allt mer snacka med killar på qruiser och jag vande mig alltmer vid tanken på att vara bög. Jag började längta till studenten och att jag skulle flytta och börja plugga på en annan ort. Någonstans i trean hade jag själv accepterat att jag var bög, jag var nog 19 år ungefär. Jag flyttade till Göteborg och även om jag för första gången hade sex, med en kille, så började jag inte leva riktigt som bög ändå. Jag visste för mig själv att jag inte var öppen och var tvungen att vara lite diskret för att det inte skulle komma ut.
    Sommaren när jag var 20 år så var första gången jag inte svarade nej på frågan om jag var bög. Jag hade fått den några gånger av min närmsta barndomskompis som fattat sedan länge att jag var bög. Denna gången kom frågan från en tjej jag jobbade med på Skara Sommarland. På hennes fråga var mitt svar att jag nog inte riktigt visste. Det var kanske ett litet steg tycker du, men för mig var det ett stort steg. Att för första gången öppet erkänna för någon att tjejer kanske inte riktigt var min grej. Hon som frågade mig var lesbisk och vi lärde senare känna varandra bättre i Göteborg. På Skara Sommarland lärde jag också känna en anna bög för första gången ”på riktigt” och inte endast över internet.
    Hösten när jag var tjugo träffade jag min första pojkvän. Jag bytte inriktning på universitet och fick en ny klass och med det ökande självförtroendet kom jag snabbt ut i denna nya klass. Ingen visade minsta negativa reaktion. Med inge motstånd vad gäller komma ut och med en pojkvän började jag känna mig alltmer tvungen att komma ut för min familj. Min familj och släkt har alltid varit kristen. Men ändå visste jag att min mamma skulle ta det bra. Ändå var jag rädd.
    Jag åkte hem en helg då jag visste att endast mamma skulle vara hemma. Jag var så rädd. Första kvällen ville jag inte berätta det, andra kvällen kom min syrra hem och berätta om sin nya kille. Då ville jag inte berätta om min. I bilen in till tåget berättade jag. Aldrig har nog min puls varit så hög. Jag berättade för mamma att jag hade träffat en. Jag sa varken kille eller tjej. Hennes första fråga var:
    ”Jasså, vad heter han då? Eller förlåt, det kanske inte är en han?”
    Jag blev så lättad. Jag berättade, hon var nog lite obekväm med att inte veta vilka ord hon skulle använda. Bög? Homosexuell? Gay? Men det släppte snart. Hon hade vetat länge att jag var bög. Jag hade inte tänkt berätta för min mormor eller morfar. Men enligt mamma skulle det inte vara några problem. Hon och mormor hade ofta pratat om mig.
    Det var till och med så, kanske lite kryddat av min mamma, att när mormor berättade för morfar att jag och min syster skaffat kille båda två blev han mer upprörd över att minsyster skaffat kille än jag. Min syster skulle då inte fastna i ett förhållande i vår lilla hemort, hon skulle ut och resa, utbilda sig och upptäcka världen. Men att jag var bög var en mindre detalj, jag hade ju ändå tagit vara på mitt liv, eller något.
    Jag är väldigt tacksam för alla i min familj, min pappa, min mamma, deras respektive, mina systrar och min lillebror (som nog för övrigt inte riktigt ännu fattat då han ofta försöker reta min kille med att jag skaffat tjej, så där som barn brukar göra. Men det kommer!). Inga gamla kompisar inga nya har reagerat negativt. Och idag lever jag öppet och normalt med min läggning. Men som homosexuell får man inte glömma att komma utprocessen aldrig tar slut. Du kommer alltid möta nya människor du kommer behöva berätta för. Jag försöker alltid berätta det så fort som möjligt. Utan att lägga vikt i det. Om andra får prata om sina respektive med motsatt kön så får jag prata om min med samma kön!

    DELA THOMAS BERÄTTELSE: