Johan H. 23år

  • JOHAN
  • "DET ÄR NOG EN AV DE BÄSTA STUNDERNA I MITT LIV"



  • Mitt namn är Johan och jag skulle vilja berätta hur jag kom ut. Jag hade precis blivit 13 år gammal, och som dem flesta andra killarna i klassen började jag utvecklas till en man(tro det eller ej).
    Jag fick hår på oönskade ställen och min röst verkade leva sitt egna lilla liv. Men med alla dessa trevliga bieffekter så kommer det även många svåra känslor att handskas med.  Jag har alltid vetat att jag är gay, jag vet att man föds till det, Jag är den jag är. Jag önskar att jag tänkte så innan jag kom ut.
    Dem första personerna jag berättade för att jag var gay var min mamma och storbror.
     Jag hade, som många andra killar, fått frågan 1000 gånger i skolan om jag var gay. Folk skrattade för att jag bara hängde med tjejer och jag passade inte in i bilden som vanlig grabb. Alla fick ju någon gång höra att dem var gay, men det sved extra mycket på mig som faktiskt var det. Allt som var ”gay” var ju inte bra. Jag tror inte alltid att folk menar illa, men dem förstår heller inte att det kan såra folk.
    Till en början hade jag inget problem med att jag bara hade tjej polare, jag älskade ju tjejer. Jag har vart på vartenda tjej kalas som hölls under min uppväxt, det var alltid Johan och brudarna!
    Men det är tufft när man blir äldre och döms utifrån allt man säger och gör, och att inse att man inte är som andra killar. Lika svårt är det då att försöka leva efter dessa ideal. Jag förstod att jag var annorlunda. Jag ville berätta vem jag var. Det blev jobbigt att spela någon annan.
    Så det var dags att berätta! Jag hade laddat hela dagen, jag var jättenervös och när min mamma och storebror kom hem så sa jag att jag ville prata om en viktig sak, jag berättade att jag var gay.
    Det är nog en av dem bästa stunderna i mitt liv, när jag såg min mamma le mot mig och berättade hur lättad hon var att ”det bara var det”. Hon trodde det hade hänt något allvarligt. Att jag var gay hade hon alltid vetat, och det spelade ingen roll. Jag var fortfarande samma Johan.
    Jag brast ut i gråt. All nervositet och ångest släppte direkt och jag kramade min mamma och bror. Både han och mamma tyckte jag var modigt som vågade berätta vem jag var.
    Några dagar senare kom jag även ut för min pappa. Även han var positiv till det hela.
    Det som hjälpte mig väldigt mycket av att komma ut till min familj först var att jag visste att min hemlighet var i säkert förvar. Och oavsett vad, så älskade dem mig lika mycket, det var allt jag behövde få veta. Vi bestämde att jag själv skulle få berätta för alla som jag ville skulle veta när jag kände mig redo. Kort därpå kom jag ut för mina släktingar.   Alla i skolan som bara retades eller ville veta för att kunna sprida ryktet vidare, skulle jag ignorera.  Det spelade ju ingen roll vad alla andra tyckte, när min familj stöttade mig. Och Jag började ju förstå, att dem som hade problem med det, var ändå inga personer som jag ville ha i min omgivning. Och varför ska man behöva komma ut till folk? Om dem ändå vet, varför frågar dem då?
    Att komma ut för mig gick otroligt bra. Jag vet att det inte ser ut så för alla men just därför vill jag berätta, att det kan vara svårt att komma ut, men det hjälper otroligt mycket och kan många gånger leda till det bättre. Det handlar om att vara sann mot sig själv, och inte göra saker som får en att må ännu sämre.
    Detta har hjälpt mig att kunna leva öppet gay och som vilken annan tonåring som helst. Man blir inte yngre. Du är den du är och förtjänar att må bra.

    DELA JOHANS BERÄTTELSE: