JONAS JUNKKA

  • JONAS

  • "JAG VAR RÄDD ATT MINA FÖRÄLDRAR SKULLE LÄMNA MIG"



  • Första gången jag kom ut för mig själv.
    Första gången för kompisar som 16 åring, sittandes gråtande bokstavligt talat på golvet i garderoben. Komma ut för nya kollegor, nya elever och nya människor man träffar på vänners bröllop. 
    I början handlade komma ut om att våga berätta vem jag är och att våga vara mig själv för nära och kära, att inte behöva ljuga och vara rädd, inte skämmas. Numera handlar det mer om att vara mig själv och kunna berätta om mitt liv i ett vanligt samtal, att kunna säga något om min fästman och vad vi gjorde i helgen.

    Men den här texten kommer handla om det största och svåraste för mig och för mina homosexuella vänner. Det stora svåra som jag spenderade år att oroa mig över och prata om med vänner. Att komma ut för sina föräldrar. Jag älskar mina föräldrar och deras kärlek är så viktig för mig, dessutom är de så starkt kopplade till mina systrar som är så otroligt viktiga i mitt liv, att komma ut för dem var det svåraste jag gjort i mitt liv, och det tog också många år att lyckas med detta svåra.


    Jag har spelat in några låtar till dig, sa min vän Björn och satte på bilstereon. I’m coming out, dundrade ut i bilen. Vi åkte från mina föräldrars hem, den norrländska byn Koskullskulle mot Norrköping där jag bodde då. På mina föräldrars kudde låg ett brev från mig. Det skulle de hitta om två dagar när de kom hem från sin semester. Brevet hade jag skrivit om tusen gånger, formulerat om och ändrat för att berätta att jag blev kär i killar och att jag hoppades innerligt att detta inte skulle ändra vår relation. Jag hade äntligen vågat lämna brevet. Jag var 20 år och hade velat göra detta sedan jag var 15 år gammal.
    Jag och Björn var glada där i bilen och det kändes som att nu kunde livet börja ordentligt. Jag tyckte såklart lite att jag fegat ur som lämnat ett brev och inte vågat göra det ansikte mot ansikte, men det kunde inte hjälpas. Det var i alla fall gjort. Jag hade äntligen vågat, alla dessa gånger, jular och somrar som jag tänkt att nu, nu säger jag det, men sen inte vågat. Nu skulle jag kunna leva som mig själv och berätta om det som var en så stor del av mitt liv.  Frihetskänslan var euforisk där i bilen.

    Jag minns inte exakt hur långt vi kommit med bilen eller om vi till och med kom fram till Norrköping innan jag inte klarade det längre. Jag ringde min syster och bad henne ta bort brevet och slänga det.
    Det blev några år till i lönndom.

    Jag vet inte varför jag tvekade så, min familj har aldrig pratat negativt om homosexuella. Jag har köpt Richard Wolfs skivor och vi har lyssnat på dem och vi har skrattat åt Jonas  Gardells shower. Men vi har faktiskt aldrig pratat om homosexualitet eller homosexuella, varken positivt eller negativt. Det nämndes aldrig.  Jag har verkligen lyssnat, det kan vara så att det verkligen inte var en stor sak för dem och att de därför aldrig nämnde homosexualitet, men det gjorde också att jag inte vågade vara säker på att deras kärlek skulle innesluta mig också efter att de kände till min stora hemlighet. Jag kommer från ett ganska macho samhälle och jag har aldrig passat in i den rollen. Kanske skulle detta vara det ultimata brottet. Att det var ok med alla mina konstigheter innan, men att vara kär i killar där går faktiskt gränsen.
    Jag skrev om mitt brev om och om igen. Det var alltid med mig när jag åkte hem norrut, men det lämnade aldrig min väska. I brevet stod bland annat att jag förstod om de aldrig mer ville se mig, Det låter överdramatiskt och ganska osannolikt när jag tänker på det idag, men då var det ett verkligt hot. Jag trodde att jag kanske med mitt brev sa hej då till min familj och i längden min släkt, kanske var detta gränsen man faktiskt inte fick passera. Jag hade vid den här tidpunkten aldrig träffat en annan homosexuell människa, jag hade inte sett någon i verkliga livet som jag visste var homosexuell, jag hade ingen förebild, ingen som kunde berätta att det blir bättre.

    Så en jul när jag var 23 år gammal var jag som vanligt hemma i Norrland. Brevet brände som vanligt längst ner i min packning, men jag hade inte vågat ta fram det. Jag skulle åka hem den här dagen, till Uppsala där jag bodde då. Tåget gick om bara någon timme. Pappa och jag var själva hemma och jag vet inte varför men han började hjälpa mig packa. Han har inte gjort det innan eller efter vad jag kan minnas. Han ser brevet som bara är ett hopvikt A4 och han börjar läsa. Jag sliter det ifrån honom och säger att det är inte till dig.
    Sen går jag upp på övervåningen och gråter, tårarna sprutar och jag tror inte att jag orkar mer. Jag slutar gråta och går ner igen. Innan jag hinner tveka säger jag till pappa, den var till dig och räcker över brevet. Han läser och jag börjar genast gråta igen. Åtta år tog det att komma ut och nu väntar jag på domen, jag hulkar högt. Jag förstår nu varför det blev ett brev, jag kunde inte prata genom hulkningarna, fördämningarna brast. Pappa läser brevet och säger sen: Men du, det har jag förstått länge. Det här förändrar ingenting, jag älskar dig. 

    Jag minns inte så mkt mer av vad vi sa efter det här, men jag minns att när han körde mig till tåget så kramade han om mig och sa, ta hand om dig grabben.  Det kändes som det finaste någon sagt till mig någonsin. Jag var avdomnad i kroppen och lyckan jag upplevde var inte euforisk, den var som en lugn trötthet. Jag satt på nattåget mot Uppsala och kände hur livet kunde börja på riktigt.

    Senare fick jag brev från min plastmamma som levt med oss sen jag var sex år gammal. Hon skrev flera sidor och berättade att hon också förstått för länge sen, att hon inte var förvånad och att det inte förändrade något. Det var en intressant hudlös tid, jag är inte en person som gråter ofta, men nu var spärrarna borta. 

    Idag är jag vuxen, har en fästman och har en underbar dotter. Om en månad gifter jag mig och min familj kommer vara där. Väldigt mycket av rädslorna jag hade fanns i mitt huvud, min familj hatade inte mig, de försköt mig inte, de skäms inte för mig och jag tror till och med att idag är de stolta över mig. År levda i rädsla helt i onödan. Mitt liv kunde ha börjat på riktigt långt tidigare om jag bara att hade vågat lita på min familj och gett dem chansen att visa vilka fina människor de är.

    Idag känns det så avlägset att detta var så svårt. Livet är självklart och skammen och rädslan är oftast inte närvarande. Men när jag skriver detta kommer känslorna tillbaka. Jag minns rädslan, jag minns skammen och framför allt, jag minns lättnaden.

    DELA JONAS BERÄTTELSE: