NIKLAS

  • NIKLAS

  • "JAG BEHÖVDE TID ATT UPPTÄCKA VEM JAG VAR"


  • Jag tillhör nog dem som har en rätt så odramatisk berättelse om att komma ut. En lång väg, många tankar och oro, självklart, men när jag till slut kom fram till beslutet att det var dags att berätta för nära och kära så gjorde jag det, och även om det var nervöst så visste jag djupt inom mig att ingen i min närhet skulle kasta mig åt sidan för att jag var gay. Puh. Skönt. För mig tog det tid att själv inse och acceptera att så här var läget. Jag gissar att jag behövde tid att upptäcka vem jag var och våga lita på det. Det tog 22 år. Det är säkert flera omkring mig som kunde räknat ut det hela långt i förväg, men inte jag, i alla fall inte helt. Jag behövde hitta den där killen som kändes riktigt, riktigt bra. Så bra att jag vågade hålla honom i handen den där nattpromenaden i december. Då insåg jag att jag verkligen fullt ut föll för killar. Det var inte bara sexuellt längre, det var även emotionellt. Där och då föll alla pusselbitar på plats. Mamma först. Syrran nummer två. Brorsan fick reda på det på julaftons kväll, jag i underslafen, han i överslafen. ”Va! Skojar du? Jaha”. Sedan låg vi och snackade sex och relationer hela natten. Vännerna i mellandagarna. Sist farsan. Då var jag mest nervös. Jobbigt för mig tyckte han. Jag tror han syftade på allt och samhället omkring, att inte alla accepterar. Det blev inte så mycket mer prat om det, allt var som vanligt. Jag var gay. Jag drog till USA. Blev kär i en tjej och undrade vad som sjutton hade hänt. Och så fick jag komma ut igen, för henne och nyvunna vänner. Trots att jag i stort sett bara mötts av värme av familj, vänner, kollegor och annat folk i mitt liv kring det faktum att jag är gay så finns det ändå något som gnager. De där tuffa killarna i många klassrum bort, som jag inte en kände. Som inte kände mig. Men som ändå var tvungna att komma med små gliringar, retfulla ord. Oftast när inte så många hörde. Men jag var rädd att andra skulle höra. De fick mig att känna att vad jag kanske var inte var ok. De var förmodligen en del av att jag lade pusslet lite långsammare än jag kanske hade behövt. Men tur för mig var de just många klassrum bort. I mitt klassrum fanns värme. Hemma fanns kärlek. Allt skulle bli ok.

    DELA NIKLAS BERÄTTELSE: