Martin Nord



  • MARTIN  

  • "DET VIKTIGASTE STEGET VAR ATT ACCEPTERA DET SJÄLV"


  • Så länge jag kan minnas har jag älskat sång, dans och teater. Musikal.
    Jag hade tidigt siktet inställt på en karriär som musikalartist. Peter Jöback var den stora idolen och Kristina från Duvemåla en av favoritmusikalerna.
    Borlänge var en bra stad att växa upp i rent fritidsmässigt för en musikalälskare som mig. Här fanns en dansstudio där jag kunde träna balett och jazzdans. På musikskolan tog jag piano och sånglektioner och i den ideella föreningen Borlänge Musikteater medverkade jag i flera barn och ungdomsproduktioner på Maximteatern mitt i stan.

    Skoltiden var svårare.
    Som sång och danskille fick jag utstå flera elaka kommentarer och jag förstod tidigt att det bottnade i avundsjuka och jantelag.
    Men kommentarerna grundade sig sällan i mina insatser som sångare och dansare. Istället manifesterade sig avundsjukan i hårda ord om mig som person. Hur jag var och hur jag betedde mig.
    'Tjejig'
    Jag var tydligen 'tjejig'.
    -Du ser ut som en tjej
    -Du går som en tjej
    -Du pratar som en tjej
    -Martiiiinaaa!
    Smeknamnet som var den feminina versionen av mitt namn Martin ekade titt som tätt i korridorerna under högstadiet.
    Belackarna var inte helt fel ute.
    Jag kom hopplöst sent in i puberteten och hade den ljusaste av talröster. Jag var androgyn och misstogs även av vuxna som en flicka när jag hängde med mina tjejkompisar. Om allt detta räknas som 'tjejig' så JA, då var jag det.
    Men det här var ju jag i normalläge. Inga baktankar. Ingen önskan att provocera eller kräva uppmärksamhet.
    Frustrationen var därför stor när jag insåg att bästa sättet för att slippa elaka kommentarer var att lägga band på mig. Helt enkelt försöka sluta vara mig själv.
    En dag stod det skrivet på en bänk i skolan; Martin i 9B är gay.
    Det knöt sig i magen. Va? Jag gay?
    Jag fattade ingenting.
    Jag var 15 år och visste knappt vad det innebar.
    Nej, nej, det där stämmer inte. Jag har varit kär i flera tjejer och.. och.. NEJ! Nej det stämmer inte alls.
    Jag suddade febrilt bort orden innan någon skulle se.

    När det var dags att söka gymnasium så visade det sig att det fanns en relativt nystartad musikalutbildning på Hammargymnasiet i Sandviken.
    Jag kunder knappt tro att det var sant och kastade mig iväg för att göra audition till utbildningen.
    Jag tog mig in och en helt ny värld öppnade sig.
    Jag flyttade som 16-åring från lilla Borlänge till Sandviken.
    En ännu mindre stad, som trots det kändes som världens mittpunkt. En metropol.
    För här fick jag äntligen hänga med människor som hade samma intresse, drömmar och mål som mig.
    Sandviken blev en bubbla med människor som var öppna för nya normer och olikheter. Tryggheten i den bubblan, tillsammans med några fumliga experiment i sänghalmen, gjorde att jag ganska snabbt kunde konstatera och acceptera att jag var gay.
    Det var en mäktig känsla. Att hitta hem.
    Självklart gick det inte på ett kick. Jag våndades och brottades med vågor av förnekelse. Men till slut var det den där tryggheten i lilla Sandviken och umgänget med människor som stod på min sida, som gjorde processen så mycket enklare.
    Det första och viktigaste steget var att acceptera det för mig själv.
    När jag hade gjort det kändes det en stund som att det räckte.
    Jag behöver aldrig mer berätta för någon annan tänkte jag. Så länge jag själv vet var jag står så är allt frid och fröjd.
    Jag insåg ganska snabbt att så inte var fallet. Jag ville vara öppen med min familj och vänner.
    Jag ville vara hela mig, fullt ut.


    Men tiden for snabbt iväg i Sandviken och jag var sällan hemma i Borlänge, så sommaren innan sista året på gymnasiet tog mamma saken i egna händer.
    Vi gick ut på en promenad. Hon tog en rejäl omväg upp i skogen och långt där inne så konfronterade hon mig. Och jag sa som det var. Det gick liksom på ett andetag.
    Mamma tog emot det med öppna armar.
    Jag var så lättad efteråt och grät i min ensamhet.
    Näst på tur var storasyster. Jag berättade och även hon stod med öppna armar.
    Hon berättade att hon börjat förstå flera år tidigare och sa: ”Alla populära tjejer var förtjusta i dig under uppväxten men du blev alltid 'bara' kompis med dom”.
    Syrrans magkänsla var det alltså inget fel på.
    Med pappa krånglade jag till det.
    Min pappa är världens finaste och ändå var jag rädd för att han som man, min far, patriarken, skulle ta illa vid sig. Tänk om han blir besviken, arg eller till och med äcklad.
    Jag bad mamma berätta för honom. Det kanske räcker?
    Istället skapades en elefant som uppenbarade sig i rummet varje gång jag och pappa träffades.
    Båda två gick runt och 'visste' men ingen sa något.
    En sommarkväll kom jag hem sent och pappa satt uppe och tittade på tv.
    Jag satte mig bredvid och ingen gick och la sig den natten.
    Vi pratade och även pappa stod med öppna armar.
    Lättnaden åter igen.

    Nu var det lillasyster kvar.
    Där krånglade jag till det igen. Eller rättare sagt. Jag satte mig över lillsyrrans tankar och känslor.
    Vid den här tiden gick hon på samma högstadium som jag gått på några år tidigare.
    Jag var fortfarande lite av en lokalkändis hemma efter tidigare år av sång och dansframträdande och var rädd att lillsyrran skulle få skit om det kom fram att brorsan var bög.
    Dessutom var hon bara 13 år. Jag var rädd att hon inte skulle förstå och tog beslutet att vänta med att berätta för henne.
    Skitdumt ju, insåg jag rätt snabbt.
    Hon hade all rätt att få veta som alla andra i familjen, så en dag när jag var hemma gick jag in på hennes rum.
    Jag liksom nästan skred in, enormt allvarlig. Nervös inför hur detta lilla flickebarn skulle ta emot den enormt komplexa nyheten att hennes storebror var homosexuell.
    Jag satte mig ner framför henne.
    Lillsyrran satt framför datorn och chattade frenetiskt med kompisar på msn. Tangenterna knattrade under hennes fingrar.
    Jag tog till orda och berättade med allvarlig stämma att jag var bög.
    Knattrandet upphörde.
    Syrran vände sig om, såg mig i ögonen och sa sedan helt lugnt;
    -Och?
    Hon fortsatte, med ett leende.
    -Det skiter väl jag i. Har du träffat någon förresten?
    Fortsatt knattrande. Inga konstigheter.
    Jag satt stum, förvånad och åter igen lättad.
    Lärdom av detta; underskatta inte den yngre generationen. Det finns hopp!

    Min 'komma ut-historia' var med andra ord rätt lätt.
    Min familj och vänner tog emot mig med öppna armar och kärlek.
    Visst. Både mamma, pappa och storasyster har berättad att det i efterhand för sig själva grät en skvätt. Men det var tårar, för MIN skull.
    Hur länge hade jag burit på detta? Hade jag mått dåligt?
    Och den allmänna oron;
    -Du skyddar väl dig?
    -Jag har hört att det står homofober utanför gayställen och väntar på att attackera, du är väl försiktig när du går hem på nätterna.
    Oro för mig och MITT välbefinnande.
    Det smärtar därför något enormt då jag tänker på de människor vars nära och kära gråter av andra orsaker. Tårar av besvikelse, ilska och avsky.
    Därför vill jag att hela världen en dag ska bli den där trygga bubblan i Sandviken.
    En värld där dammiga normer ligger begravda och var och varannan människa står med öppna armar när en väljer att komma ut. Och vara sig själv.

    Jag har nu haft ynnesten att få jobba med musikal i över tio år och vara mig själv fullt ut. Bor ihop med min pojkvän och de senaste två åren har jag även parallellt med musikalerna tagit tag i en ny dröm. Soloprojektet 'Drillpojken'. I debutsingeln 'Martina' gör jag upp med gamla belackare. Men framförallt handlar det om försoning. Försoningen med mig själv.

    Du som funderar på att komma ut. Jag lovar dig att det alltid finns någon i din närhet. Oftast fler än du tror, som kommer stå med öppna armar. Om inte, behöver vi lära människor. Informera och bilda.
    Kunskap och erfarenheter bygger den trygga bubblan och komut.nu är ett av verktygen.
    Tack för det.






























  • DELA MARTINS BERÄTTELSE: