Maximilian



  • MAXIMILIAN

  • "JAG KYSSER HONOM OCH DÄR FÖRSVINNER ALLT I MIN VÄRLD"

  • Året var 2002 och jag gick i första ring i gymnasiet. Jag var 16 år. Jag bodde tillsammans med min pappa, syster och styvmamma. Min riktiga mamma hängde jag hos en helg varannan vecka typ. Jag var (och är) troende. Jag var en av de som alltid var med överallt, både på fester och på bio, caféer osv. Jag var en glad skit som verkade vara buddy med allt och alla på våran skola. Jag är uppvuxen mitt i smiten i Sveriges näst största stad med fem halvsyskon (fyra av de mycket äldre så jag bodde bara tillsammans med min ena syster) och föräldrar som hade relativt ”moderna” arbeten. Man kan tycka att jag snabbt borde ha vetat vem jag var och att jag lätt skulle kunna skrika ut det men så var det inte.
    Jag går tillbaka. Året var 2002 och jag i första ring i gymnasiet. Jag var 16 år. Något inom mig fattades. Jag hängde tillsammans med en tjej i årskursen under mig. Hennes namn var Sanna och jag var så himla förälskad i henne men det var något inom mig som inte ville ha steget att komma henne nära, fysiskt. Jag vet inte hur hon såg det men för mig, så var det dejting och det var så jag sa till alla mina vänner. ”Asså fatta gubben! Jag o Sanna! Det är ju helt sick. Hon är så jävla skön…”
    Japp, det var hon. Underbar. Men det blev mest att jag hängde hos henne och hennes familj (som såg mig som en av deras familj). Inget kyssande. Absolut inget sex. Nej. Jag var oskuld. Många av mina vänner hade förlorat den vid det här laget. Jag var absolut inte osäker på mig själv (även om något fattades) och jag behövde aldrig hävda mig själv så det var jag helt ärlig med. Jag var oskuld. Jag och Sanna hade bara inte hittat ”the moment” än.
    Calle. Han gick i min klass. Han var adopterad från Brasilien. Så himla vacker och med världens vackraste leende. Det var inget konstigt att man tyckte det. Alla tyckte det och alla mina vänner (killar som tjejer) var väldigt fysiska med varandra och kunde lätt säga ”han var snygg” till killar, även om vi var killar som sa det. Ingen homofobi, även om vi inte kände någon som var det eller kunde så mycket om ämnet.
    Calle frågade mig om jag ville komma ut till honom en kväll och hänga. JAG? Okej, vi hade aldrig hängt innan men varför inte? Alltid kul. Han bodde dessutom ute på Björkö som är en ö, precis utanför Göteborg där en av mina bästa vänner, Linda, bor så jag hängde där titt som tätt. Älskade (älskar fortfarande) den ön så jag sa gladeligen JA! Jag kommer ut och möts av hans farmor. Han bodde hos sin farmor då han och hans föräldrar inte kom så bra överens. Det sades dock inte i skolan, då vi gick på ett litet gymnasium som var privat. Mycket ”fina” människor där. Men vem bryr sig? Hans farmor var hur go som helst. Vi åt och drack och tillslut så frågade han om vi skulle se på film ute i hans stuga på tomten. AMEN! Jag var trött. Det lät som en bra idé. Vi går ut och han säger att det är okej om jag vill göra det bekvämt för mig, för det tänker han. Hans jeans sitter åt sa han och knäpper upp byxorna. Han drar ner de och jag känner en slags olust… För första gången. Jag har fan sett killar nakna innan och aldrig känt känslan men när han stod där i t-shirt o kalsonger så kände jag en olust men kunde inte sätta fingret på vad det var. Jag valde tillslut att slänga av mig mina också. Han hoppar ner i soffan och drar med en filt. Vi börjar kolla film. Efter ett tag känner jag hur han ligger rätt nära mig och hans hand faller på mina lår. Jag blir stel som en pinne. Det var ingen kompis som skulle göra SÅ, även om vi är fysiska. Han håller handen ett tag och tillslut (mitt i filmen) ställer han sig upp. Mina ögon går direkt ner mot hans kalsonger och jag ser en klasskamrat som står med rå-bånge mellan benen. Han tittar på mig och säger ”kyss mig!”.
    VAAAAAAAAAAA? ”Ja, kyss mig Max. Jag vet vad du är…” Det var det sjukaste. Det var som tagit ur en film. Jag frågade om vad han menar och varför han gör såhär? Han säger att han själv har kommit fram till vem han är och att han sett mig för den JAG är och att han vill att jag kysser honom. Jag är så oerhört nervös och jag vill bara bort från situationen men samtidigt så stel så jag inte kan röra mig.
    Han böjer sig fram, lutar händerna mot mina lår. Kommer närmare mig. När han är ca en decimeter från mina läppar, ler han och ser mig rakt in i ögonen. Jag vet att han inte tänker gå längre men något inom mig släpper lös och jag tar steget att ta sista biten fram. Jag kysser nu honom och DÄR försvinner allt i min värld. Jag kysser honom som jag aldrig kysst någon innan. Den kvällen hittade han någon mer än sig själv. Den kvällen hittade han MIG.
    Dagen efter (efter en natt med bara hångel) åker jag hem med ett sånt galet leende på läpparna. Men så kommer jag innanför dörren hemma. Min styvmamma möter mig och frågar om jag haft kul och då kommer verkligheten ikapp mig. VAD HAR JAG GJORT? Ångest och rädslor väller över mig. Jag mår så fruktansvärt dåligt. Jag påminner igen - året var 2002 och det där med ”öppet gay” är inte så vanligt ändå. Kommande veckor blir jag väldigt instängd i mig själv. Jag tittar knappt på Calle i skolan och går hem direkt efter lektionerna. En dag på bussen frågar Johan, en av mina då närmsta vänner om jag mår bra. Jag börjar skaka och tänker att jag inte gör det och jag kan ju inte må sämre så jag säger som det är. Lika bra att förlora sina vänner också. ”Johan, jag har kysst Calle… Och det värsta av allt är att jag gillade det. Förlåt.”
    ”Fan va dumt Max… Att du säger förlåt. För det lät ju gött…” Svarar han på ren göteborgska. VAAAAAAAA? (igen!!) Vad menar han? Jo, han har förstått säger han och tycker det är as nice. Dels för att man ska älska den man vill och dels för att om vi går ut kan han välja fritt på alla tjejer utan att jag ska lägga mig i. Okej? Tack. Tror jag? Som troende så tror man (konstigt nog) inte på medmänsklighet i sådana här stunder men jag borde kanske göra det?
    Jag beslutar mig för att berätta för Nadja och Linda som är mina två bästa vänner. Linda kommer först. Vi åker också buss (ser en röd tråd här!?) och jag säger med lite mer självsäkerhet denna gång. ”Linda, jag har kysst Calle… Jag tror jag är bisexuell…” Linda svarar ”JAAAAAAA, fan va nice. Jag har alltid velat ha en bög-kompis!” Men vad är det här? Okej, först av allt. Jag är INTE BÖG! Jag råkar vara en gnutta bisexuell bara och för det andra - det blir lättare och lättare. Tillslut vet alla mina vänner och det finns ingen som sagt något negativt. Har jag sådan tur?
    Året går och jag hänger med Calle mer och mer. Tillslut en kväll, när vi är ute, drar han hem tidigare. Jag möter Michael, en av skolans ”rikaste rikemansbarn”. En kille som alla ville vara och hänga med. Jag kände dock aldrig så men tyckte han var trevlig. Han kommer fram till mig i sin scarf från Gucci och säger ”Max, det här är min vän från New York. Hans namn är Louie”. Wow. Mixad asiat med amerikan. Det sprätte till i hela min kropp. Vi hängde på kvällen och han frågar mig på svensk-engelska om ”Jag wanted to följa hem?” Klart jag ”wantade to följa han at home!!” Vi kommer hem till hans mammas hyrda lägenhet i stan. Jag vet inte vad som sker men tillslut ligger jag i hans säng och han gör det mesta med sin tunga på min kropp. Jag var i himmelriket (vilket säger en del när man är kristen!).
    Den natten sa jag till mig själv ”Jag är gay!” Jag förlorade min oskuld och det kändes rätt. Jag drog iväg till Västervik direkt efter gymnasiet för att plugga till TV-producent. När jag väl kom dit så insåg jag att något fattades. Jag hade alltid kunnat prata med min pappa om allt men jag kunde inte berätta att jag där gick i samma klass som en jättesöt kille. Jag skrev ett brev. Handskrivet brev. Jag förklarade allt. Jag kunde inte säga det rakt ut. Jag var för feg. Även om jag hade haft enorm tur så visste jag inte hur jag skulle tas emot som gay inför min familj!
    Jag skrev att jag var stolt och hoppades på att de också skulle känna stolthet men att om de inte gjorde det så hade jag förstått.
    Jag tror det går två dagar. Klockan är runt 21 och jag ligger på min säng, nyduschad. Jag minns det så väl. Jag lyssnade på Norah Jones och kände livet inom mig. Då ringer telefon. Det är pappas hemtelefon. Mitt hjärta slår dubbla varv. Jag svarar med ett svagt ”hallå”. Det är min syster Helen. Hon gråter. Jag börjar gråta utan att veta varför hon gråter. Hon får fram att de älskar mig och att hon och min styvmamma sitter och gråter ikapp över det fina brevet. Pappa är mest sur…
    Sur? SUR? Ja. Sur för att han inte förstått och kunnat stötta mig! När de orden kom fram så föll allt på plats. Det var lika lätt att komma ut för de som för vem som helst. Pappa tar telefon och säger att han älskar mig djupt och att han alltid kommer göra det. Tack!
    Min biologiska mamma kommer från en väldigt konservativ och fin familj så där tog det lite längre att acceptera. Hon sa aldrig något elakt men hintade då och då att det inte var normalt. Men jag var så i eufori över att alla visste så jag tog inte åt mig. Dock behövde hon bara tid. Idag är det, det mest naturliga som finns. Både för henne och för hennes son. Jag. Att få ett sms av henne där det står ”Hur går det med boysen?” är som julafton för mig.
    Med facit i hand så har jag haft en väldigt tur. Jag vet inte om det beror på att jag är uppvuxen i en storstad där allt är mer accepterat eller om jag bara har haft världens finaste familj och vänner?! Men jag hade bara svårt att komma ut inför EN person och det var den personen som tog emot det sämst, även om det är fantastiskt idag. Den personen heter Max, men kallas för Maximilian av allt och alla. Han går inte längre på gymnasiet. Han är 31 år, har 2 förhållanden (plus en lång förälskelse som varade i fyra år) i ryggsäcken och älskar livet. Han lever loppan, som Astrid Lindgren skulle sagt.

    DELA MAXIMILIANS BERÄTTELSE: