pelle





  • PELLE

  • PAPPA SA: ”FÖRSTÅR DU INTE ATT DU FÖRSTÖR DIN KROPP”?



  • Jag kommer från en mellanstor stad i mitten av Södermanland. Många skulle kalla det för en håla, eller åtminstone en tråkig småstad. Men i mina ögon kommer det alltid vara en grönskande och en ganska fantastisk mellanstor stad. Du har skolorna för olika årskurser som är placerade på olika platser i staden, och har du barn i olika åldrar kommer de att gå i samma skola och möjligtvis även ha samma lärare som sina syskon. I mitt fall gick jag i låg- och mellanstadiet på samma skola som min pappa hade gjort, 30 år tidigare. Några utav lärarna fanns fortfarande kvar och en utav dem brukade säga till mig hur lik jag var min pappa när vi möttes i korridorerna. Intimt. Fint. Och som grädde på moset har staden epitetet ”Lindarnas stad”.

    Jag vet inte hur jag ska fortsätta… Trådarna om hur jag kom ut som homosexuell är så många, och vissa av dem vävs samman på de mest besynnerliga vis. Eller så är allt bara väldigt logiskt, i en stad där alla har möjligheten att känna alla. Precis som klyschan säger.

    Jag hade det inte lätt. Det är ett som är säkert. Jag hade nog ett riktigt helvete.

    Jag kan berätta om min farfar. Alla i stan känner min farfar. Kommunalarbetaren med sjukt grova händer, som har slitit hårt och varit med om mycket. Han råkar också vara den mest respektingivande människa som jag någonsin har mött. Han är direkt, rakt på, och är nästan sanslöst obekymrad av att ta konflikter. Grannar, tidningsskribenter, kommunalpolitiker… Alla har de någon gång fått se sig besegrade efter att ha haft en meningsskiljaktighet med min farfar. Och vi är en väldigt starkt sammanhållen familj. Det vill säga, förutom den stora svårigheten min pappa och jag alltid har haft att komma överens. Det jag skrev tidigare om att skolans gamla lärare brukade kommentera hur lika pappa och jag är? Det stämmer. Allt för bra. Vi har nästan identiska anletsdrag och vi får höra ofta hur lika vi är. Med en av de största skillnaderna att min pappa är heterosexuell, och jag är homosexuell. Och att min pappa alltid har avskytt det. Absolut inte avskytt mig, men av någon anledning lägga en fantastisk stor vikt på att hans son rent fysiskt dras till andra killar. Han kan nog förstå att två killar kan vara kära, men han har gjort det mycket klart för mig hur fel han tycker att det är när två killar har sex. Jag har ett starkt minne av hur vi sitter vid köksbordet (jag antar att jag ville prata ut om hur jag känner) och min pappa säger, uppriven och nästan arg:
    -”Förstår du inte att du förstör din kropp”?
    Min fina pappa. Som bara helt enkelt inte kan tänka längre än näsan räcker ibland. Att en pappa inte kan reflektera över vilka sår detta skapar inuti sin egen son?

    Hur hör detta då samman med min pappas pappa, min farfar?
    För att göra en väldigt lång historia kort, så var jag vid denna tidpunkt svartlistad i min hemstad. ”Bög!” kunde ropas efter mig var jag än befann mig (det hände t ex när jag arbetade på stadens McDonalds) och jag hade börjat gymnasiet i en närliggande stad, undermedvetet säkert för att jag ville bort från min hemstad. Jag hade inte längre kontakt med några av mina barndomskamrater, helt enkelt för att det bl a var dem som kunde skrika glåpord efter mig. Jag hade ibland mycket svårt att greppa tag om min egen identitet. Det där helvetet jag nämnde… Det är så mycket att minnas, så många situationer jag skulle kunna beskriva. Men det resulterade i att jag var en väldigt förvirrad och vilsen grabb. Och min pappa fanns inte där som stöd.

    Han hade börjat säga till mig att jag skulle vara försiktig att nämna min sexuella läggning för farmor och farfar. Han kände nog på sig att jag ville berätta även för dem, på samma sätt som jag kände hur mycket det tog emot eftersom min egen pappa uppenbarligen skämdes för mycket för att låta dem veta. Och jag var väldigt rädd. Jag visste inte hur jag skulle klara av att fortsätta stå upp för mig själv när till slut även min farfar skulle berätta för mig hur missanpassad jag är. Att han inte längre skulle vilja vara min farfar. Och så kom stunden, som jag visste någon gång skulle komma. Jag skulle hem till farmor och farfar och berätta för dem att jag var homosexuell. Och jag var så nervös. Jag minns hur mina händer darrade redan i hissen på väg upp till deras lägenhet. Med mitt självtvivel och pappas ord som ett eko i huvudet. Jag minns inte vad jag sa. Men jag minns att jag stakade mig väldigt mycket i mina ord och att jag drog ut på själva berättandet. Jag ville inte att även denna relation skulle förstöras. Men jag berättar. Och min farfar säger med varm röst:
    -”Men vad fan… Du är ju ändå vårt barnbarn”
    Jag blev mållös. Jag tror jag grät lite grann. Och sedan fortsatte mina farföräldrar att berätta hur mycket de uppskattade mitt mod att berätta.

    Jag väljer att berätta just detta, för att denna situation är en stor orsak till hur jag själv har formats sedan dess. Många vänner vände mig ryggen. Jag fick ta så många mentala och hårda fysiska smällar från andra människor att jag började tänka att det kanske var fel på mig. Jag kanske var värd att slås på. Och mitt i denna smet säger den människa som jag beundrar mest av allt, med 70 års hårt pulserande arbetarblod i kroppen, att jag ska fortsätta kämpa för den jag är. Det gör ingen skillnad vilken läggning jag har. Så länge jag bara fortsätter att vara jag. Jag tror att min ”komma ut”- historia som jag delar med min farfar, är den som har hjälp hela mig att blomma ut till den jag har blivit. Även om jag inte tänker på hans ord hela tiden, så klingar dem i bakhuvudet. En del av min egen resa av att komma ut, blev till en insikt om att det är fördomar som kan åka ner till helvetet- Inte jag. Och att alla människor, oavsett hur de passar in i en norm eller ej, ska behandlas med respekt. Det gäller dig, mig och alla andra runt omkring. För den insikten säger jag:


    DELA PELLE BERÄTTELSE: