PETER

  • PETER 

  • "DET JAG KOMMER SÄGA NU KANSKE KOMMER ATT GÖR ATT DU ALDRIG MER VILL PRATA MED MIG OCH DET ÄR OKEJ.... MEN JAG ÄR HOMOSEXUELL"
  • Det var inget definitivt ögonblick jag insåg att jag var homosexuell. På ett sätt tror jag att jag alltid vetat det. Hela mitt liv har jag känt mig annorlunda. När jag kom till Sverige som liten pojke såg jag väldigt annorlunda ut än alla andra och min sexualitet blev på något sätt en förlängning av det, ännu ett sätt jag var annorlunda. Första gången jag riktigt reflekterade över det var när jag var 10 år och de andra killarna i klassen började prata om tjejer och jag var totalt ointresserad. Jag kommer ihåg hur jag tänkte att de andra killarna var lite knäppa som pratade så mycket om tjejer, vad var så speciellt med dem liksom. Skolan i övrigt var ganska stökig. Jag passade inte in och var ofta målet för de ”coola” killarnas sparkar och slag. De vänner jag hade var mestadels tjejer och de var väldigt skickliga på att försvara mig i diverse situationer jag fann mig själv i.
    Första gången jag sa orden ”jag är homosexuell” var hemma i mitt rum. Jag var 14 år och hade en tjejkompis hemma på besök. Hon satt mitt emot mig och jag sade ”Det jag kommer säga nu kanske kommer göra att du aldrig mer vill prata med mig och det är okey ….men jag är homosexuell och ville bara att du skulle veta det” Hon svarade med ”Det vet jag väl och det spelar ingen roll”. Det var början på min kom ut process. Efter att jag hade sagt det till en person så blev det betydligt mycket lättare att säga det till fler personer och för varje person kände jag mig friare och friare.
    Högstadiet i sig var ingen trevlig tid. Jag hade mycket ilska inom mig och det gjordes inte bättre av att jag hade det ganska trassligt hemma och i skolan. Jag blev våldsam, rädd och min filosofi var ”get them before they get me” vilket såklart var för att skydda mig själv. Under hela högstadieperioden berättade jag min sanning för fler och fler vilket kändes skönt. De jag inte berättade för antog nog det ändå eftersom jag var ganska ” out there” både i klädstil och hårfärg.  Jag hade turen att bli vän med några av de ”coola” killarna vilket gav mig lite status och betydde att jag blev lämnad i fred för det mesta. Mycket berodde på att tjejerna som killarna ville ha var mina vänner.
    Jag visste att mina föräldrar var ganska liberala eftersom de var socialdemokrater och allmänt lugna så jag var aldrig rädd för att bli utslängd eller liknande för min läggning men i vår familj pratade man inte om känslor så rädslan för att bli avvisad även där var konstant närvarande. Jag var övertygad om de visste vad som pågick men vi pratade inte så mycket… om någonting faktiskt.
    Under högstadietiden var jag väldigt aktiv inom sång, dans och teater vilket på sätt och vis blev min ”räddning”. När jag var i dansstudion spelade det ingen roll vem jag var, ingen brydde sig. Jag fick känna gemenskap och vara en del av en grupp, inte annorlunda. Jag bestämde då att det var detta jag skulle ägna mig åt eftersom det fick mig att må bra. 
    Sagt och gjort så sökte jag in på Heleneholmsskolan’s musikgymnasium med inriktning dans vilket var det bästa jag gjort. När jag kom dit första dagen var det som att få en religiös upplevelse. Inga glåpord, inga slag och framförallt ingen anledning att konstant försvara sig själv. Jag träffade en massa andra människor som var precis som jag och hela gymnasietiden var fantastisk. Jag kände att jag kunde vara mig själv och för första gången kände jag mig som någon andra såg upp till.
    Det är väl där jag skulle säga att min kom ut process tog slut. Efter gymnasiet flyttade jag till London och gick på Arts College innan jag började jobba som artist och i den världen är det så vanligt med homosexualitet att det aldrig varit läge att berätta, det har bara varit.  Idag har jag en massa vänner, både hetero och homo vilket känns underbart. Ett gäng vänner som accepterar mig precis för den jag är. Skulle man ha frågat mig för 20 år sedan när denna process började hur jag trodde att mitt liv skulle se ut om 20 år hade jag aldrig kunnat förutspå hur bra allt har blivit.  Jag har fått resa världen över och jobbat med det jag älskar mest. Jag har fått älska och bli älskad. Jag har en fin familj. Jag har vänner och en framtid. Det bästa av allt är att jag idag kan uppskatta och känna mig tacksam för även de svåraste stunderna. Utan dem hade jag inte varit jag.
    .

    DELA PETERS BERÄTTELSE: