qruiser

  • ANONYM

  • "JAG HAR NOG ALLTID VETAT OM ATT JAG ÄR ANNORLUNDA "


  • Egentligen har jag nog alltid vetat om att jag är ”annorlunda”, men kanske inte under de tidiga barnaåren viste vad det var. Någon gång i mellanstadiet var jag medveten om att jag drogs mer till killar än till tjejer, konstigt nog var detta inte något stort problem för mig. Jag tänkte inte speciellt mycket på det.¨

  • Grundskole- och gymnasietiden på västkusten gick friktionsfritt och jag var ute som alla andra i min ålder och dansade och träffade tjejer, men endast på kompisplanet. Sista året på gymnasiet kommer jag ihåg att jag var lite förälskad i en kille i klassen, men det blev inget. Jag nöjde mig med att titta och vi hade ett bra kompisförhållande. Jag hade inget ”seriöst umgänge” med någon kille här nere, detta berodde nog mest på att jag inte visste var jag kunde finna likasinnade. Någon lokalavdelning av RFSL fanns inte här nere då, detta var tidigare delen av 1970-talet. Annars hade det nog inte varit någon svårighet eftersom jag hade haft en egen liten lägenhet sedan jag var 16 år.

    Någon gång under mitt sista år på gymnasiet svarade jag på en kontaktannons i GT och fick svar från en kille i Göteborg, men vi träffades aldrig. Däremot hade han lämnat min adress vidare till en av sina kompisar som skrev ett brev till mig, han verkade trevlig. Jag hade just vid denna tid fått svar från ett sjukhus i Stockholm om att jag var välkommen att arbeta hos dem, så vi hann aldrig träffas här nere, men kom överens om att träffas i Stockholm, vilket kom att dröja några månader till och under tiden brevväxlade vi ganska flitigt.

    Jag flyttade till Stockholm 1975 och var då 18 år, fick en lägenhet och tyckte mycket om mitt arbete på det stora mentalsjukhuset. På min resväg till och från arbetet hade jag ”spanat in” en kille som tydligen arbetade på samma sjukhus och efter samma schema som jag, honom försökte jag nu göra mig synlig för, på något sätt visste jag att vi var ”på samma våglängd”. Efter några veckor, när jag skulle åka från arbetet satte han sej på platsen bredvid mig på bussen, jag kom att snudda med ett ben mot hans, sedan gick det som det gick. Vi träffades då och då en tid, jag tror att jag var förälskad, i alla fall kändes det så och känslan då var den samma som när jag senare gånger varit kär i olika killar, det var bara den skillnaden att upplevelsen var så otroligt intensiv, allt var ju så nytt. Jag kände direkt att detta var det rätta för mig. Jag hade aldrig några samvetsbetänkligheter eller kände det som om jag skulle vara ”sjuk” eller något liknande, det var bara som det skulle vara.

    Man skall komma ihåg att detta hände på mitten av 1970-talet och det var en tid då det var relativt ”inne” att vara gay, i alla fall i Stockholm. Det fanns på den tiden många och stora gay-ställen, men det visste jag inte i början. Det har var antagligen de sista åren med den så beryktade ”fria svenska sexen”, sedan kom ju AIDS.

    Jag hade inte heller med mig några nedsättande värderingar gentemot människor som var annorlunda hemifrån och detta kanske var den största orsaken till att det gick så lätt för mig att acceptera mig själv. Jag kan ärligt säga att jag aldrig haft några problem med min läggning eller försökt att dölja den i någon större omfattning.

    Så kom då den kille jag brevväxlat med ända sedan min västkuststid och hälsade på, det blev kärlek och jag gick på små moln en tid. Han flyttade till Stockholm. Vi hade varsin lägenhet bredvid varandra men han bodde alltid hos mig, jag ordnade även arbete till honom på samma sjukhus som mig, dock inte på samma avdelning, men enligt samma schema. Detta kom att innebära att vi umgicks på all fritid och det var nog detta som tog död på förhållandet efter cirka ett år. Men vi fortsatte att träffas som vänner ända till slutet av 1970-talet.

    Vid denna tid visste alla på min avdelning att jag var gay och ingen brydde sig om det. Jag kommer så väl ihåg att en tjej som jag arbetade med frågade mig hur det låg till (efter att jag hade arbetat där ca tre veckor), jag sa som det var och hon hade många frågor. Hon och jag hade senare mycket roligt ihop. Så småningom kom det en annan gay-kille till avdelningen och han och jag var ofta ute tillsammans på något av de många gay-dansställena

    Vid denna tid hade jag berättat för min mamma att jag var gay och hon tyckte inte att det var något konstigt med det, hon hade misstänkt det länge sa hon. Jag har en syster, 16 år äldre än mig, som har bott i Stockholm sedan hon var i 19-årsåldern, hon har familj och vi träffades då och då. Hon och jag pratade inte så mycket om homosexualitet men hon visste om att jag var det. När det kommit ut nya böcker om homosexualitet brukade hon tipsa mig, dessutom förstod jag att det i hennes bekantskapskrets ingick flera homosexuella. Ibland när jag besökte henne hade jag med mig min för tillfället aktuelle pojkvän.

    Jag hoppar nu över en del år eftersom det bara blir upprepningar, jag hade under denna tid ett par längre förhållande, annars var jag mest ute och dansade, gick på olika klubbar etc.

    Sommaren 1981 var jag i min hemstad på semester och träffade då min nuvarande ”man”, jag flyttade ner hit igen och han presenterades för min mamma (pappa och en bror dog 1979) som genast ”tog honom till sitt hjärta”. Jag flyttade hem till den här killen och här bor vi fortfarande tillsammans, nu som ”äkta par” sedan det blev möjligt att registrera partnerskap.

    Den enda smolken i bägaren som fanns under de första månaderna av vårt förhållande var att hans mamma och syster hade svårt att acceptera det hela, detta trots att de visste om att han var gay. Jag tror att de kanske inte tänkte så mycket på oss utan mer på vad andra skulle säga. Vi löste det på det sättet att vi totalt slutade träffa dem. Under denna tid var min mamma till stort stöd för min tillkommande, hon blev som en ”extramamma” till honom. Den metoden var nog i vårt fall den riktiga för efter ca två månader hade de väl insett att det inte fanns något som de kunde ändra på och då kom de till oss självmant och sedan har allt fungerat till och från.

    Eftersom vi aldrig har gjort något för att dölja vårt förhållande har vi alltid kunnat umgås på ett naturligt sätt med våra vänner. Jag är med på aktiviteter på min mans arbete och vice versa, jag har aldrig hört ett ont ord om att vi lever tillsammans. Min kvarvarande bror som bor på samma ort som vi, skämdes nog lite över att ha en bror som är homosexuell, han ville inte gärna tala om mig/oss med sin nuvarande tjej, har hon berättat. Vi träffade inte dem tillsammans förrän på min mors begravning 1986, när han sedan märkte att hon accepterade oss fullt ut har vi träffats mycket. Egentligen tror jag att han hela tiden har accepterat mig/oss men har varit rädd för vad andra skulle säga och tycka och när han sedan märker att ingen säger eller tycker något så är allt bra. För övrigt kände han min man långt innan jag träffade honom! Det var likadant när vi skulle ingå partnerskap, först lite morrande, sedan gratulationer!

    Den homosexuella organisationen RFSL har inte betytt något som helst för min ”komma ut process”. däremot betydde det nog mycket att vid den tid jag ”kom ut” fanns så många gayställen och att jag bodde i Stockholm där man är mer anonym, på gott och ont. Däremot betyder RFSL numera ganska mycket för mig/oss, vi försöker att delta i deras arbete efter bästa förmåga, bl a genom att då och då ha hand om ”Gay-Jouren”. Dessutom är ju föreningslivet ett bra och trevligt sätt att träffa och lära känna nya människor.

    Min man sitter även med i styrelsen i en kulturförening (ej gay-inriktad) där jag är ordförande, vi är helt accepterade där, dessutom har jag en stark känsla av att vi där är mycket omtyckta av såväl övriga styrelsemedlemmar som av våra hundratals medlemmar.

    Till slut vill jag bara säga att jag tror, av egen erfarenhet att om man går ut öppet som gay från första början (att ljuga om t ex påhittade flickvänner krånglar bara till det så mycket mer senare) så blir allt mycket lättare och man gör både sej själv och sin omgivning en stor tjänst.



  • DELA DENNA BERÄTTELSE: