Saga Becker


  • SAGA BECKER
  • "JAG VAR TVUNGEN ATT VÄLJA MELLAN LIVET OCH DÖDEN!"

  • Ibland är livet kanter, vassa, taggiga kanter som man kan skära sig på, och jag skar mig hela tiden. För det är svårt att leva i en värld om man inte finns. Att förneka sig själv för att försöka passa in är påfrestande både för kroppen och för psyket. 

  • Att inte kunna vara sig själv kan innebära slutet. Det sägs att tiden läker alla sår och att sanningen ska frigöra oss och jag orkar inte ljuga längre, det här är min historia, min sanning.
  • Jag visste alltid att jag var annorlunda. Jag tilldelades ett kön när jag föddes som jag inte tycker passar in på vem jag var. Den personen jag såg i spegeln var inte den alla andra såg. För alla andra var den personen jag såg, fel, den personen jag såg fanns inte. Jag fick lära mig av samhället och omgivningen att det inte gick att tänka så som jag gjorde, att det var fel, att det var äckligt. Jag fick hålla det hemligt.
  • Det som höll mig vid liv var mina drömmar, om att en dag kunna få vara mig själv. Den jag är på insidan.

  • Jag kunde sitta i timmar vid sjön utanför vårt hus och kolla på när solen gick ner vid grantopparna och färgade himlen rosa, lila och röd. Där skapade jag en borttom värld, en annan värld, en drömvärld. En värld där jag var tjej, där jag hade kontrollen, makten. Jag ville att andra skulle se mig så som jag gjorde. Det gick liksom inte in i mitt huvud hur de inte kunde se mig. Inte heller hur jag skulle förklara det. För när jag växte upp fanns det inte ord för vad jag var och jag fick hålla allt inom mig. För jag var rädd att om jag berättade skulle alla lämna mig och jag skulle bli helt ensam kvar.  

  • Den är liten och vass i guld. Jag öppnar upp saxen så den gapar. Jag hade gjort bort mig, jag hade förstört det. Jag hade förstört allt. Hela min framtid. Jag var så förälskad och det ända jag ville var att få vara nära dig.  Jag tyckte att du var vacker. Men det var inte såhär jag hade lärt mig att kärleken såg ut. Jag hade lärt mig att kärleken skulle vara som filmerna, som böckerna. Kärleken skulle inte vilja få en att dö. 

  • Huden den ger ifrån sig ett torrt ljud när bladet river över huden. Ibland när huden går sönder, när bladet går igenom skinnet, låter det som ett gummiband som går av. Jag hade förstört allt.

  • Det är en kväll i högstadieungdomen. Vi är alla 15 år och det var fest i vår stuga ute i trädgården där vi ibland brukade få ha fester. Vad du sa och gjorde vet bara jag. Vad jag sa och gjorde vet bara du. Det är bara vi som vet det och det stannar mellan oss. 

  • Jag var så förälskad i dig och hade varit det sedan jag såg dig första gången. Men jag hade förstört allt - vi hade kysst varandra, någon hade sett, alla hade sett. 

  • Vad som hände sen vet inte jag. Det är liksom svart, en reva i tiden. Min kläder är blöta så jag måste ha hamnat i gräset på något sätt. Jag tror att jag kan känna gräset mot kinden om jag tänker efter, svart.  

  • Jag stänger in mig. Jag plockar fram den lillasaxen i guld och jag skär en gång, en gång till och ännu en. Den lugnande smärtan kommer, den som gör att jag glömmer bort, den andra smärtan gör så att jag glömmer. 

  • Mamma kommer in i rummet och jag försöker täcka över och gömma armen jag håller den lilla saxen i. Hon frågar och jag berättar allt. Hur jag är förälskad, vad du sa och vad vi gjorde, hur jag vet att mitt liv kommer att förändras efter denhär kvällen, hur jag har förstört allt. Jag visar min arm och berättar att jag skurit mig och att det inte är första gången, och att det hjälper mot ångesten. Mamma tröstar mig och säger att jag aldrig får göra så igen. Att det finns folk att prata med om jag behöver. Hon får mig att lägga mig den kvällen.

  • Jag vaknar dagen efter. Tröjan har klibbat och torkat fast i armen. Det ger ifrån sig ett torrt rispigt ljud när jag drar loss armen från huden. Det börjar blöda. Ångesten dunkar i tinningarna, jag försöker pussla ihop kvällen. Livet. Det är för många luckor. Det går inte ihop. Hade jag drömt allt? Det kanske inte är så farligt som jag hade trott.  Alla kanske var lika fulla som jag, och ingen kommer kanske ihåg. Det går inte ihop.

  • Jag hade fel. Alla kom ihåg. Om jag hade tyckt att saker varit jobbiga tidigare var det ingenting mot nu. Från och med nu började helvetet. Jag vet att vi var två om det, ändå fick jag ta skiten för jag var lättast att peka ut. För ingen hade ju gillat mig i alla fall. Det gick rykten om mig i hela skolan och jag blev skolans största ”bög jävel". 

  • Telefonen började ringa på nätterna, hot om misshandel, att jag skulle dö snart, att jag skulle göra samhället en tjänst och ta livet av mig. Lappar las in i mitt skåp: ”Dö, bögjävel, dö! Utklippta och målade bilder på kukar, folk som försökte fälla mig i korridoren, axlar om går emot hårt, blickar, ord som skriks efter mig. 

  • Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var rädd, för jag var rädd, jag var livrädd. Tills det blev en del av vardagen. Jag började tro på ryktena och vände mig inåt. Jag skar mig i armarna för att inte ångesten skulle ta över mitt liv. Jag började dricka. Jag började svälta mig själv. Jag blev smalare, jag tappade hår, jag började få mardrömmar. Jag började få näsblod, jag vaknade upp i blod på morgonen.

  • Jag grät när ingen såg, jag skar när ingen såg, jag skrek när ingen hörde. Jag minns hur jag sitter vid sjön utanför vårt hus. Jag har precis kliat och rivit upp mina sår på armarna. Smärtan är det ända som finns i mitt liv nu. Jag vill inte leva. Jag tänker på framtiden. Jag drömmer om en framtid där jag kan få vara mig själv.  Jag är ensammast i världen och jag är så förbannad att världen inte fattar någonting. Sanningen. Jag ä ingen bögjävel, jag är en tjej. 

  • Jag lyckades på något sätt ta mig igenom högstadiet och gymnasiet. Men jag känner mig inklämd att jag inte utvecklas. Jag vill bort från allt det gamla och börja om på nytt. Jag flyttar ifrån min hemstad ett år efter att jag tagit studenten. Jag flyttar till Malmö för att jag inte klarar av att bo kvar. Påtryckningarna, förväntningarna och normerna kändes inte lika hårda för mig i en stad som var större. I min nya stad kunde jag vara anonym. För ingen kände mig där sedan innan.

  • Via olika communitys kom jag i kontakt med personer som var som jag. Som inte kände att dom passade in i ramarna, andra transpersoner. Jag hittade sammanhang där jag fick finnas till. Jag började leva ut mer som jag ville. Jag lät håret bli längre, använde mer smink och köpte nya kläder. 

  • Jag passerade och blev sedd av min omgivning så som jag ville bli sedd, jag började må bättre. Jag hade fortfarande ätstörningar men hade fått aptiten tillbaka och jag hade slutat att skära mig. Jag började ta tag i mitt liv. Jag träffade min första pojkvän som uppmuntrade det feminina mig, stärkte mig och byggde upp mig.

  • Men mitt i allt det här så hemsöker mitt gamla liv mig. Mardrömmarna kommer tillbaka och jag tappar kontrollen igen. Jag hamnar i en depression och jag stöter bort honom och gör slut. 

  • Jag vågade inte ta steget fullt ut och berätta för alla i min omgivning. Men tillräckligt mycket för att samhället skulle börja säga ifrån. Blickar, kommentarer och jag började känna mig otrygg i vardagen. För även om jag hade nya vänner på internet som var som jag och som stärkte mig, så var det en annan sak i verkligheten. Mina gamla vänner från gymnasiet var borta, fanns inte kvar i mitt liv på samma sätt och jag började känna mig ensam igen. Livet hinner ikapp mig. Jag känner livet springa förbi mig, springa om mig och lämna mig utanför och ja, jag är helt ensam. 

  • Jag började isolera mig allt mer och slutade ha kontakt med omvärlden. Till mamma och mormor ringde jag varje dag och spelade glad och ljög ihop saker som jag hade gjort. Jag gjorde det för deras skull, jag ville inte att de skulle vara oroliga, jag ville inte visa mig svag.

  • Jag började träffa män för att känna någon eller något över huvudtaget. Jag klarade inte av ensamheten. Sexet dämpade ångesten. För stunden dämpade det lite men sedan blev det värre. Jag försatte mig i svåra och farliga situationer hela tiden. träffade okända män på farliga platser, åkte hem till dem eller bjöd dem hem till mig. Jag försökte hålla hårt i någonting, vad som helst, vem som helst, för att inte tappa greppet om verkligheten, tappa greppet om livet. 

  • Jag tar ett tag om räcket på balkongen och lutar mig ut. Sju våningar ner. Hinner man tänka något? Dör man direkt, hinner man känna något? Jag lutar mig längre ut och min kropp skakar. Jag tänker på mamma och mormor. Jag tänker på min syster, mina bröder, min familj. Jag gråter, jag faller ihop på balkongen. Hela min kropp skakar nu. Jag klarar inte av det, jag vill inte dö men jag vet inte hur jag ska leva. Jag gick längre och längre ned i mitt självhat. Det började bli alvarligt nu. 

  • Jag festade vilt och tog emot droger från främlingar ute på klubbar. Vaknade ibland upp hos okända människor och hade minnsluckor. När jag inte festade hade jag bara ångesten. Jag orkade inte längre med någonting. Jag orkade inte diska, jag orkade inte ens gå upp ur sängen längre på morgonen. 

  • Jag kommer i kontakt med en kille som jag har legat med tidigare som arbetar som socionom som märker av att jag mår dåligt och vi bestämmer oss för att träffas. Vi ses på en bar och vi dricker öl. Han gör mig glad, han frågar och lyssnar. Vi tar en promenad och han frågar rätt ut hur jag mår. Han vet att jag skurit mig för ”ett vant öga ser allt” sa han. Han frågar om det är någonting jag vill berätta, om det kanske inte är så att jag är den jag vill vara, om jag kanske har någon annan inom mig. Han är den första personen som jag någonsin berättar för. Öppnar upp mig för totalt, berättar om att jag är någon annan. Att jag är en tjej. Det är första gången jag säger det högt till någon att jag vill ändra på mig. Han får mig att suga av honom i en park och sedan försvinner han, han ska hem till sin partner. 

  • Jag får ett mail dagen efter med ett telefonnummer till öppenvården som jag måste kontakta för att få en remis till sexologiska mottagningen. Det tar flera dagar innan jag vågar ringa samtalet. Men en dag gör jag det bara. Jag ringer och berättar allt. Jag får en kallelse till psykolog inom öppenvården om två månader. 

  • Jag får panik, jag behöver hjälp och det är nu. Jag ringer desperat till öppenvården och säger att jag inte kan vänta två månader att jag mår dåligt nu och att jag behöver hjälpen nu. De säger att de inte kan göra något, utan ända alternativet är i så fall om jag åker in till Lund och lägger in mig själv på akutmottagningen. Jag går ut på balkongen och lutar mig ut. Jag vill inte leva, jag vill inte dö. Efter två års uppehåll skär jag sönder min arm igen. Två års trygghet kan förstöras på bara några sekunder. 

  • Men jag fick en insikt om att tiden är här, att den är nu, inte då, inte sedan, tiden håller på att ta slut. Jag var tvungen att gör ett av de viktigaste valen i mitt liv, jag var tvungen att välja mellan livet och döden. Jag insåg att Saga var en del av mig och alltid hade varit det. Det var bara jag som hade förträngt det, skjutit det undan. Inte vågat, men jag klarade inte av att ljuga längre. Jag kan inte leva ett helt liv där jag inte kan vara mig själv. För då spelar ingenting någon roll längre, då kan jag lika gärna dö. Försvinna från denna jord, försvinna för alltid. Jag var tvungen att göra det här, jag var tvungen att vara sann mot mig själv, att våga vara, att våga leva, att välja bort våldet och komma ut som Saga. Och det är fan i helvete det bästa valet jag gjort i hela mitt liv.

  • Jag ville börja och berätta för de viktigaste personerna, de ja älskar. 

  • Jag och mamma sitter ute i trädgården, vi säger ingenting till varandra, du försöker inte tvinga något ur mig. Du sitter bara tyst vid min sida. Tillslut vågar jag berätta allt. 

  • ”Jag har någonstans, innerst inne, alltid vetat” säger mamma. 

  • ”Jag älskar dig mitt barn”. 

  • Jag gråter av lättnad och lycka. 

  • Älskade mamma. Du har aldrig dömt mig, skuldbelagt mig, eller fått mig att känna skam över att jag är den jag är. Du har aldrig försökt att ändra på mig, ställt för höga krav på mig eller försökt att skjuta mig ifrån dig. Du har alltid funnits där för mig, stärkt mig och fått mig att känna mig älskad. Du har fått mig att känna mig värd någonting. Jag vet att jag inte varit lätt alla gånger, men tack för att du inte gav upp, tack för att du alltid har trott på mig. Jag älskar dig mamma! 

  • Utdrag från Saga Beckers Sommarprat 3 Juli, 2015, Lyssna här!


  • DELA SAGAS BERÄTTELSE