sebastian





  • SEBASTIAN
  • Att komma ut kan vara en ganska lång process. För mig personligen tog det ca 4 år från det att jag berättade för de närmsta vännerna till att vara helt öppen. Att komma ut är också något som man inte bara gör en gång och sen är det klart, man måste göra det gång på gång när man t.ex. byter jobb eller lär känna en ny person. För det är ju så att de flesta personer man möter utgår ifrån att man är heterosexuell.
        På ett sätt kan man väl säga att jag aldrig egentligen kommit ut för min familj, bara för mina vänner och kollegor. På gott och ont har det istället skötts åt mig av andra. Just det har dock inte påverkat min relation till min familj nämnvärt, vi umgås mycket och min man och jag har vår sommarstuga några kilometer ifrån mitt föräldrahem. Under de dryga tio år som gått sedan de faktiskt fick veta svart på vitt att jag är homosexuell har det naturligtvis varit stunder då allt inte fungerat super, t.ex. när jag som ung idealist ansåg att de skulle glädjas åt kärleken istället för att bearbeta min sexualitet i en sorgeprocess. Tid och sunt förnuft kan göra underverk.


    Första gången min mamma frågade om jag var bög var jag nog 14-15 år. Hon halvt viskade fram ordet, halvt svalde det. Jag har varit med om det fler gång, det är som om folk är rädda för att säga homosexuell, bög och lesbisk. Frågan kom sig av att de på en fest hört en person referera till mig som ”bögen”. Jag nekade naturligtvis, även om jag innerst inne viste hur det låg till så hade jag inte nått en mognad än för att komma ut för mig själv. Till saken hör också att min pappa var, och till viss del fortfarande är, en rejäl homofob. Inte långt efter detta tillfälle hörde jag honom till och med säga att ”om någon av mina söner blir bög ska jag hänga honom upp och ned i ett träd och skjuta honom”. Han har en stor mun min far, tack och lov är det oftast inte mer än just snack och han var stolt som en tupp den dagen jag gifte mig.

    Jag är uppvuxen på landsbygden, i en liten by som idag är en av alla sömniga småhålor med en medelålder som tycks ligga någonstans mellan 65-80. Många berättelser rörande HBT på landsbygden präglas av svårigheten i inskränkt mentalitet och det omöjliga i att vara anonym. Så var dock aldrig fallet för mig. Inte för att det alltid var lätt att växa upp och vara lite annorlunda, men jag hade ett hem där man uppmuntrade självförverkligenade och som gav stöd om man tråkades för det. Eftersom jag varken är intresserad eller särskilt duktig på sport så gav jag upp alla försök med fotboll och pingis för att istället gå med i en teaterförening. Där kunde jag ta ut svängarna mer och lärde känna underbara människor som jag har kontakt med än i dag. När det blev dags för gymnasiet valde jag att pendla sex mil till Uppsala, både för inriktning i skolan och för att komma till en större stad. Helt plötsligt hade jag ett umgänge med andra personer som var som jag och som var öppna med sin sexualitet, något som underlättade processen att erkänna min egen sexualitet. Helgerna fylldes snabbt av resor till Stockholm där vi la oss till med vuxna miner och manéer för att komma förbi vakterna på diverse klubbar och krogar. Tip Top var favoritstället och det ställe där jag som 16-åring hade fullbordat sex med en annan man för första gången (på toaletterna, inte att rekommendera om man tänker sig sin första gång lite romantisk). Direkt efter det så åkte min gamla Nokia 3310 upp och sms:en till mina närmsta vänner skickades innan jag ens kommit ur rummet. Fotografera och skicka bilder var inget som man kunde göra än, så att dela någon bild på killen var inte att tänka på, istället berättade jag kortfattat och ganska explicit vad jag just gjort. Svaren lät inte dröja och gick i still med ”Va? På riktigt?”, ”Hurra” och ”Det var väl på tiden!”.
        Något år senare var jag på min första Pride festival. 18 år gammal och utgav mig för att vara bisexuell, det var enklare så även om jag viste att det inte stämde. Jag satt där smått förälskad i min kompis killes hetero-vän och uppfylld av känslan att vara omgiven av andra likasinade när en tjej säger till mig ”ja ja nästa år kommer du vara homo, det är så det brukar vara”. Det irriterade mig fruktansvärt att bisexualitet bara sågs som en övergångsfas och jag gjorde en grej av att vara just bisexuell bara för att motbevisa detta. Det fungerade naturligtvis inte, jag är ju inte bisexuell. Jag gav upp det några månader senare när jag träffade min första riktiga pojkvän. Under festivalen bestämde jag mig även för att komma ut för ytterligare några vänner. Jag drog i väg några sms, det föll sig dock så att en av vännerna var på en fest och sms:et blev läst av en annan person. Så var jag outad för hela skolan. Bortsett från ett par killar så var det egentligen ingen som brydde sig. Frågan om hur det går med tjejerna som ackompanjerade ryggdunkningarna i korridorerna byttes bara ut till ”hur går det med killarna?”.
    När jag kom hem till byn igen efter denna första Pride festival så var det ingen som gjorde kopplingen mellan min Stockholmsresa och festivalen, förutom min farmor som faktiskt frågade om jag varit där. Mitt svar gav inte upphov till någon följdfråga, det var mest som hon förhörde sig om vad jag gjort och sen var det inget mer med det.

    Min första kille kom från Norrköping, liksom mig så hade han ännu inte kommit ut för fler än de absolut närmsta. Han dök upp på en fest i Uppsala dit han farit bara för att han hört att jag skulle dit. Jag tyckte nog han var lite smådryg men ändå var det lite gulligt att han åkt så långt. Det höll i drygt ett år, fjorton månader för att vara exakt. När vi umgicks med varandras familjer var vi ”bara vänner” men i Uppsala och i Stockholm var vi out and proud. Är man kär så blir det lätt lite besvärligt så jag kände att det var dags att komma ut för en av mina barndomsvänner, vi hade en bra relation men jag tvekade en stund eftersom han kommer från ett frikyrkligt hem. Det som fick mig att bestämma mig var att hans dåvarande flickvän hittade mig på qruiser, hon var kompis med en bekants pojkvän. Jag fick henne att lova att inte säga något och bokade in en krogvända med min vän, jag ville berätta själv. Kortfattat kan man väl säga att hon inte höll mun, men han sa inget om att han viste förrän efter jag berättat. Han tog det bra, var lite sårad över att jag inte sagt något tidigare. Enda kommentaren på det hela efteråt kom någon vecka senare, han sa att hans mamma berättat om att man kunde bota homosexualitet genom handpåläggning. Jag svarade med att det var skitsnack, vi pratade inte mer om det. Att komma ut för familjen fick vänta, min äldre halvbror hade precis kommit ut för dem och det kändes inte som rätt tillfälle.

    Andra gången min mamma frågade om jag var bög skedde inte långt därefter. Det verkar som det alltid gått rykten om mig, jag har alltid varit lite annorlunda än de andra i min ålder där ute i bushen. Läst mycket böcker, funderat kring allt mellan himmel och jord och alltid uppmuntrats att vara den jag är hemifrån. Även denna gång nekade jag, skojade bort det, hänvisade till min status som annorlunda. Kanske gick de på det, kanske inte. Mamma hade nog sina funderingar och pappa ville nog inte veta. När jag var 20 år träffade jag Magnus, mannen jag skulle komma att gifta mig med. Vi flyttade ihop under förespeglingen att vi delade på boende, det är svårt med första handskontrakt i Stockholm. Det var i grevens tid, jag hade bestämt mig för att jag inte skulle komma ut förrän jag inte längre bodde under samma tak som mina föräldrar och bara någon vecka efter att jag flyttat stötte min pappa ihop med min halvbrors mamma. Hon skällde ut honom och sa åt honom att skärpa sig nu när han har två homosexuella söner. Tredje gången de frågade var det ingen idé att neka längre.


    DELA SEBASTIANS BERÄTTELSE: