TOBBE EK





  • TORBJÖRN EK

  • "JAG LJÖG FÖR ALLA"


  • Jag ville inte. 

  • Visste nog redan innan jag blev tonåring egentligen. 

  • Men jag ville inte vara bög. 

  • Det hade inget med min familj att göra. Inget med mina vänner. Jag har alltid känt att min familj aldrig skulle tycka annorlunda om mig om jag kom ut. Det samma gäller mina vänner. 

  • Men det handlade om mig själv. Jag ville inte vara det där skällsordet. Jag ville inte definieras efter min sexualitet och för alltid leva med att vara ett ord som användes för att håna. Jag ville inte vara bög. 

  • Det gjorde att jag var ingenting. 

  • Jag var ingenting fram tills 24 års ålder. 

  • Tom inuti. 

  • Stängde av alla riktiga känslor. 

  • Låtsades bli intresserad av tjejer i min närhet. Alltid lite för snygga eller på annat sätt ouppnåeliga för ganska oansenliga jag. 

  • Jag ljög för alla. Men egentligen ljög jag bara för mig själv. Men den lögnen förde jag sen över till alla andra runt omkring.

  • Jag hade flera gaykillar i min umgängeskrets som jag gärna umgicks med och hade hur roligt som helst med. Men ändå ville jag inte vara det som de var. Jag höll det hemligt för dem också. Ja, kanske ännu mer hemligt för just de som själva gått igenom sin egen komma ut-process mycket tidigare än jag själv ens vågade överväga att göra det. 

  • Men så. På Roskilde-festivalen av alla ställen. 2001. Det hände som inte fick hända. Jag hade lyckats stoppa det i över 24 år. 

  • Men så plötsligt slog det till. Som en örfil och ett knytnävsslag i magen på en och samma gång. Och samtidigt så mycket endorfiner som bubblade ut ur öronen. Robbie Williams stod på scenen och jag hade blivit kär. I en kille. 

  • Han var (är fortfarande) straight, några år yngre än mig och bodde i Göteborg. 

  • Och jag kunde inte stoppa mina känslor. 

  • Skapade plötsligt anledningar för att åka till Götet och hälsa på vänner bara för en chans att också träffa Honom med stort H. 

  • Jag hade ingen chans så klart. Han var ju (är fortfarande) straight. Han vet nog inte ens om att han är anledningen. Men idag är jag stolt över att säga att jag är bög. Och jag har insett att ingen av oss bögar är just bara det. Vår sexuella läggning är ju bara en del av allt det som definierar våra personligheter. 

  • Men jag är evigt tacksam för att Han dök upp där och tvingade mig att acceptera. 

  • Men det var också bara första steget. Att jag i mitt huvud fattat att jag måste acceptera att jag är bög är ju inte samma sak som att komma ut. 

  • Nästa steg kom i december samma år. Jag jobbade som reporter på Utbildningsradion och på julfesten umgicks jag med en kille i samma ålder. 

  • Det var ett galet snöoväder och jag lyckades på fyllan och villan övertyga honom om att det bästa var att dela taxi hem till mig för att överleva i vinterkaoset. 

  • Väl hemma korkade jag upp en vinpava till trots att vi båda druckit mer än tillräckligt. Och samtidigt som jag fyllde våra glas ställde han frågan som jag bävat över att få i flera år. 

  • - Du är bög, va?

  • Jag hade en mikrosekund på mig. Skulle jag erkänna högt för första gången, eller skulle jag fortsätta att ljuga för mig själv och alla omkring mig. 

  • Det blev ett "ja" och sen kom tårarna. 

  • Inget så där romantiskt småsnyftande. Nej, fyllegråt av allra värsta slag.

  • Men jag hade äntligen erkänt. Och han blev min bästa vän och ett viktigt stöd i att komma ut. Vi började med att plocka tidningen QX från tidningsställ i klädbutiker. Bara det var en bravad. 

  • Vi kollade upp var gayklubbarna i Stockholm låg. Och till slut en lördagskväll efter för många vinflaskor tog vi modet till oss och gick till TipTop. (Ja, ni förstår hur länge sen det här var, vårvintern 2002 närmare bestämt). Vi var så stressade så vi av misstag gick förbi entrén på Sveavägen. Men av rädsla för att någon skulle se att vi vände så gick vi istället runt hela kvarteret innan vi i rask takt gjorde en 90-graderssväng rakt in i det som var Nöjesstockholms populäraste tillhåll för bögar och flator på den tiden. 

  • Där började det. 

  • Nästa steg var att göra en lista. Vem hade jag ljugit mest för? Vem behövde få veta först? 

  • Jag insåg snart att det kunde göra väldigt ont varje gång jag skulle komma ut. Men i början var det viktigt att det gjorde ont. För då kunde även de förstå att jag inte ljugit för deras skull, men för min. 

  • Det var mycket tårar när jag berättade i tur och ordning för mina närmsta vänner och min syster. 

  • Tårar från mig för att jag ljugit. Och från dem för att jag hade känt mig tvingad att ljuga. 

  • Men snart blev det jobbigt att komma ut och komma ut och komma ut. 

  • Framåt vintern 2002-2003 lutade det mer åt att jag lämnade en fest med orden:

  • - Jättekul här, men jag tänkte gå ut och hitta lite snygga killar att flirta med. 

  • Så var de personerna informerade.




  • DELA TORBJÖRNS BERÄTTELSE: