Tony Irving

  • TONY IRVING 

  • "DET STOD ATT JAG INTE BARA VAR ANNORLUNDA, JAG VAR ONORMAL, SJUK I HUVUDET"


  • Innerst inne har jag nog alltid vetat att jag är gay. Ibland på helgerna följde jag med pappa till Tower Metal Company Ltd, ett företag farfar startat som smälte skrot. Det var en men’s world, så i kafeterian låg det alltid porrtidningar utspridda som jag plockade upp i smyg och kollade in männen. Och när jag och mina kompisar Richard, Darren, Karen och Lisa lekte doktor, så tyckte jag det var roligt och pirrigt så länge det var killarna jag fick undersöka eller bli undersökt av. När tjejerna ville ha mig som patient tog lusten i leken slut.

  • Fast allt var väldigt naivt, oskyldigt och oreflekterat tills jag var 14 och pappa kom med boken Everything boys need to know about sex. Han satte den i handen på mig och sa »läs«.

  • Utan kommentar. Utan diskussion. Så jag gick in på mitt rum, satte mig på sängen och läste och läste som en främling inför texten, utan igenkänning, tills jag kom till sista kapitlet, två sidor som handlade om »när en man älskar en man.«
  • Med svarta bokstäver och all tydlighet framgick det att det var både olagligt och en sinnessjukt, men att attraktionen också kan komma utifrån. Man kan förledas in i de här känslorna.


  • Jag läste om de olika sjukdomstecknen och insåg att de stämde på mig. Hela min kropp skakade när det gick upp för mig: Jag var inte bara annorlunda, jag var onormal, sjuk i huvudet. Jag hade ju dessutom hört jargongen på skolan och ute på byn, med vilka ord och vilken ton man snackade om bögar och hade läst i tidningen om två män som skickades till fängelse för sin läggning. Och när jag såg ett program om Quentin Crisp, en skådis och känd homosexuell i England och frågade farsan om honom fick jag svaret

  • »He’s just one of those gits« (han är en bara en sån där idiot).
  • Till skillnad från dansen som även om det inte var något för »riktiga män« ansågs som finkultur och var något familjer gärna samlades kring teven för att titta på, så var det här inte bara min pappas åsikter, utan kyrkan, skolan, unga, gamla och dansvärlden hade samma uppfattning. Ja, hela min omgivning ansåg att homosexuella var udda, sjuka eller rent av äckliga idioter. Jag kände mig förvirrad, då mina känslor sa mig annat, men det fanns ingen tvekan i budskapet från omgivningen och alla sa samma sak. Det var för starkt och tydligt för en liten, tanig grabb att orka stå emot.


  • Så jag satte lock på känslorna och började bygga en annan fasad, vilket lättast gjordes genom flickvänner.


  • Tjejer. Gulliga, glittriga, glada, roliga, pratsamma tjejer.
  • Jag hade alltid hängt med dem. Jag var en i tjejgänget, killen som de rökande tuffingarna avundades (för några år sedan fick jag höra att de såg mig som stilbildande och cool, fast att jag själv trodde jag var tönten). Nu använde jag tjejerna som mitt skydd och alibi. Från 14 års ålder såg jag till att alltid ha en flickvän, som jag dessutom gärna hånglade offentligt med. Och när vi var på familjesemester tog det inte många dagar innan jag hittat en där också.

  •  
  • Amy David, en söt, blond liten flicka som alltid hade blommiga klänningar och pippilotter med sidenrosetter, var min första flickvän. Vi sprang kvarteren runt och pussades på parkbänkar. Joanne Elis blev min första kyss. Jag var osäker på om jag skulle köra Cary Grant­ eller John Travolta­stilen, så jag missade nästan läpparna och det blev mest generade leenden efteråt. Att även de senare kyssarna saknade djup var okej, för egentligen var Joanne min bästa vän som jag ville göra allt tillsammans med, vi red, cyklade och pratade natten lång.
  • En bra tillvaro. En rolig uppväxt. Med många vänner – förlåt, flickvänner.


  •  
  • Det ändrades först när jag mötte Eric. Vi blev vänner genom dansen. Han var något år äldre än jag och otroligt duktig. Bästa grabben i gruppen, med både talangen och utseendet. Det hände den där helgen jag hade hängt med honom och kollat på en tävling han deltog i. När han dansade i tajta, svarta kläder. Rytmiskt och hett. Eftersom vi kom hem sent sov jag över hos honom den natten, så som tonåringar gör. Men plötsligt bakom den stängda dörren i det skumma pojkrumsljuset tog flamset slut och rörelserna övergick från bus till kiss and cuddle. Varenda cell i kroppen bubblade, känslorna och sinnena stod på tå samtidigt som jag var livrädd för det förbjudna i de smekande rörelserna, för att hans föräldrar oväntat skulle öppna dörren. Det hela var över på några minuter, rent fysiskt. Själsligen skiftade något i mig för alltid.

  •  
  • Den natten låg jag klarvaken, blickstilla med täcket uppdraget till ögonen och andades så lugnt jag kunde förmå mig.
  • Vad hade hänt? DET har hänt? Och det var härligt. Hörde ni det? HÄRLIGT! Jag ville skrika ut det till hela världen.
  • Allt bubbel inom mig ville upp och ut. Härligt och förbjudet. Underbart och äckligt.
  •  

  • Jag trodde det här är vår upptäckt, vår händelse, vår hemlis. Men det visade sig att Eric hade kysst killar förut.
  • En tid därefter kom han ut ur garderoben och berättade för sina föräldrar om sin läggning. Men i en liten by som Ainsworth spred sig både rykten och sanningar snabbt, så snart visste alla.

  •  

  • I den upplevelsen skedde något i mig. Jag såg ju hur alla betraktade Eric, hur kidsen undvek hans närvaro, han fick stå själv på skolgården, vänner och vuxna vände honom ryggen, snackade skit i hemlighet eller ropade rena skändningar. Även mina föräldrar var tydliga: »You’re judged by the company you keep«.


  • De pratade inte rakt ut om Eric, nämnde inte honom vid namn, men exemplen de tog var svåra att missförstå. Och jag var inte svårövertalad, för ju mer jag såg, desto mer växte rädslan att Eric skulle avslöja mig. Jag var en av de som tydligast tog avstånd ifrån honom, en av de som hårdast mobbade ut honom.

  •  
  • Jag kan inte umgås med den där jävla bögen. Jag blev homofob. Med all tydlighet.
  • Livet i byn blev så outhärdligt för Eric att han flyttade till sin moster i London. Nästa gång vi såg var jag 27–28. Eric kom fram på en nattklubb och hälsade och berättade att han levde med sin pojkvän i London. Han hade ett bra liv, medan jag var i inre tumult och inte hade lyckats acceptera mig själv, men jag fick i alla fall möjlighet att be om ursäkt. Han tog emot min ursäkt och det lättade mitt hjärta. Jag tror han i mig såg att det var han som kommit längst genom att tydligt våga välja väg.
  • Från och med då levde jag i konstant rädsla för att folk skulle genomskåda mig, så jag skapade den välkända väven av lögner, där första tendensen var att ändra vännernas namn.

  •  

  • Pete blev Petra och Christopher blev Christina när jag återberättade vad jag hade gjort i torsdags kväll och vilka jag träffat. Visst tog jag bussen till Manchester och träffade killar, andra dansare som var öppet gay. De välkomnade mig, drog in mig på caféer, in i gänget, klappade mig om ryggen och skickade fram kaffe och cigg. De visste mycket väl, det kändes i luften, även om jag sa att jag var as hetero as can be. Men de lät mig hänga med och doppa tårna i det förbjudna vattnet. Bit för bit, längre och längre ner tills jag vågade mig in på gaybarer, för vi är vänner, men stod med ryggen mot väggen, för ingen jävel ska komma nära min röv. Jag kunde stå med en öl i handen i bögbaren och säga till den som närmade sig eller smekte mitt lår, »Fuck off«, jag är inte bög. Ofta tog de min aversion och ilska med ett snett leende, för de visste det jag inte ville veta. Förstod det jag förnekade. Och visst blev jag attraherad och upphetsad, så efteråt gick jag hem och onanerade. För känslorna fanns där, när man ser någon och känner hjärtat klappa, när man inget hellre vill än att komma närmare, men tillåtelsen från mig själv fanns inte där.

  • Jag förbjöd mig det jag längtade efter.


  • Sen kom det. Steget. Jag var 17 år och på en nattklubb i Manchester när en medelålders, lite tunnhårig man kom fram till mig. Jag minns faktiskt inte hur det gick till, men han nickade åt mig att komma med och jag följde med honom längs den svarta korridoren in på toaletten. Det var spänning, upphetsning och äckel i ett, för jag var inte intresserad av honom men visste vad han ville.
  • Jag följde med för att ta mig över en tröskel.

  •  
  • Han ville ha mig, en ung, oskuldsfull grabb, jag var ute efter hans erfarenhet, av att någon visade mig vägen.
  • Ömsesidigt utbyte, på en toalett med lätt urindoft. Där i båset hade vi oralsex. Jag lät honom suga av mig, mjukt, hårt, intensivt, fyllt av
  • längtan. Alla sinnen gick på högvarv in i utlösningen, men jag kände varken ånger eller glädje. Han tog mig i handen och ville att jag skulle följa med honom hem, men det vågade jag inte. Ville inte. Istället rusade jag ut på gatan, i natten med skinnjackan på sned, och byxorna med gylfen öppen och kände äcklet skölja över mig. Äcklet över att jag har låtit en gubbe suga av mig. Att jag har gjort det på en skabbig toalett. Och att det gick emot allt som min religion säger är rätt och riktigt.
  • Jag gick fortare och fortare. Försökte gå fortare än jag hann tänka tankarna. Sprang. Försökte springa ifrån känslorna som kom, ångesten.
  • Hemma duschade jag i timmar, hett, hett vatten, skrubbade kroppen så noga jag kunde, varenda del, varenda hudyta, som för att skrubba bort mannen och hans smekande tunga.
  • Men händelsen fanns inskriven i min kropp. Ändå blev den avsugningen katalysatorn som gjorde att jag berättade för mina föräldrar.


  • Jag hade flyttat hemifrån några månader tidigare och min mamma, som kände sin son väl, hörde direkt på min röst att något inte stod rätt till när hon ringde, men fick till svar »nej, det är bra, har haft en vanlig vecka bara«.


  • Jag var tyst och fundersam och när jag kom hem den helgen och när mamma la sin hand på min arm och frågade hur jag mådde bröt jag ihop och började gråta.
  • Gråta som ett barn, i famnen på sin mor.
  • Allt kom, all förtvivlan, all oro, all undran. Allt som satt där i magen, kom upp i form av tårar. Och min mamma förstod. Vi satte oss i köket och med tårarna rinnande sa jag att något hemskt hade hänt, att jag hade varit med en man. Jag förväntade mig drama, skarpa ord, tillsägelser, förmaningar och ilska, men min mamma frågade med snälla ögon och lugn ton:

  • »Hur länge har du tänkt på det här?«

  • »Säg inget till pappa, han måste inte veta«, tillade hon snabbt.

  • Men jag kände att jag måste berätta. Att han behövde få veta.


  • Idag tänker jag att det finns gånger då man berättar för den andras skull, och gånger man berättar för att frigöra sig själv från hemlighetens börda. Inte för att det kommer att göra den andra något gott, man kanske tvärtom sårar och skadar, men förklarar det med att det är schysstast.


  • Hos pappa fick jag ingen förståelse, inga blida ögon och lugnande strykningar över ryggen.
  • »Inget av mina barn ska vara så här.« 
  • Det var ilska, konkret beslutsamhet och handlingskraft i ett. Jag var min fars son, hans ansvar, så pappa tog över »problemet« och lovade att hjälpa mig. »Det är en sjukdom, men jag känner många som har haft det här som ung, som det ordnade sig för. Vi ska prata med prästen och hitta rätt tjej till dig«.


  •  
  • Pappa tog kontroll, fixade och ordnade.

  • Pappa skulle ställa till rätta.

  • Det lovade han.

  • Och lovat är lovat.


  •  
  • Jag behövde bara gå tillbaka in i garderoben och stänga den så omsorgsfullt en pojke kan.


  • Ett utdrag ur "Life, Love & Passion" av Tony Irving



  • DELA TONYS BERÄTTELSE: