Ulf Bernström



  • ULF BERNSTRÖM
  • BREV, HOTELL 33, RHODOS DEN 23/7-93

    Hejsan min kära familj!
    Ja, nu sitter jag här och skriver ett likadant brev till er alla tre som står mig närmas. Mamma, Pappa och Syster.
    Det jag vill börja med att tala om är att jag mår väldigt bra nu, jag har nog aldrig mått så bra i själen som nu och det är kul.
    Fast det har tagit tid, ni vet ju alla hur det är, ibland är det väldigt bra och ibland är det mindre bra i livet, men det är ju som det ska vara. Man måste kämpa för att man ska få det bra, det kommer ju inte av sig självt, utan man måste ju bjuda till och ta chanser.
    Mitt störst problem i mitt 27åriga liv har varit att bli vän med mig själv, jobbet har aldrig varit det svåraste, ok. jag har haft mina tuffa stunder i jobbet men de är aldrig lika svåra att komma över och att klara som att bli vän med sig själv och acceptera den man är.
    Det jag nu ska tala om för er har tagit lång tid att mogna fram och som parentes kan jag tala om att jag skrev ett brev föra vintern i Hemavan som jag skulle skicka när jag kom ner hit till Rhodos, så att ni skulle ha tid att vänja er vid tanken, men som jag aldrig skickade. Och när jag var hemma i vinter skulle jag tala om det för er, men jag kunde inte, jag var för feg, och rädd för konsekvenserna.
    Ni tre är ju dom viktigaste i mitt liv och jag vill att ni ska älska mig för den jag äroch inte för den ni tror jag är. Oj nu börjar det bli svårt att skriva för jag vet hur ni kommer att känna er. .. för jag har gått igenom samma sak, tro mig, och jag vet att det inte är lätt, men det är oundvikligt om jag ska få frid i själen.

    I hela mitt liv har jag känt att allt inte står ”rätt” till, men så fort jag har närmat mig en lösning så har jag slagit bort det, och det har alltså tagit mig alla dessa år att komma överrens med mig själv för ”lösningen” har varit så ”ful”, ”fördomsfull”, ”tabubelagd”, ”äcklig” mm.mm.
    Jag är i alla fall homosexuell, bög, gay eller vilket namn man nu vill använda……ja nu är det sagt…………nej, jag är inte färdig, så kasta er inte på telefonen och ring hit… jag behöver tid att tänka och det behöver ni också det vet jag. Det jag skulle vilja är att ni (för min skull) skriver ett brev till mig istället för att ringa. För jag vet inte hur ni kommer att ta detta och vet inte om jag klarar det över telefonen.
    Det jag vet är att jag har tänkt över detta noga och är säker på min sak, det jag också vet är att jag älskar er alla tre, dig mamma, dig pappa och dig marianne, och att jag behöver er alla.
    Tänk er in i mitt liv, ett liv där man försakar sig själv hela tiden varje dag, det vill inte jag göra för då kommer jag aldrig att bli lycklig och jag vill bli lycklig. Ni får INTE tycka synd om mig för det är det inte, detta är mig och för att jag ska kunna bli en ”hel” människa måste jag göra detta, både på gott och ont. Jag vet att det finns massa fördomar ute i världen, jag har dom själv och har arbetat med dom i 27år, så jag vet att det kommer att ta tid för er med.

    Jag vill också tala om att jag har en ”vän” som heter Christian och kommer från Norge som hjälper mig så att jag är inte ensammen. om ni vill….. så kommer ni få träffa honom, en helt vanlig kille som har gått igenom samma sak med sin familj som jag gör nu.
    Jag gjorde en test i sommar och lät min omgivning få veta om mig och jag har inte mött några elakheter eller kommentarer, så jag tror det är därför jag gått vidare med ”mitt liv” så att det inte ska bli ett ”helt” liv.
    Och som jag skrev i början av brevet….
    -man måste ju kämpa för att man ska få det bra, det kommer ju inte av sig själv, och man måste bjuda till och ta chanser.
    Jag tänker kämpa och tar en chans och hoppas. För ni tre är dom viktigaste i mitt liv och är ni lyckliga sä är jag lycklig.

    Jag älskar er!
    Ulf

    - Slut brev -

    Ulf idag:
    Det här brevet skrev jag till familjen 1993. Min mamma har det sparat och jag bad hemme söka fram det och ta ett foto. Har inte läst det själv....ska göra det men det är känslosamt, många gamla ångestar kommer upp...mins hur rädd jag var...men att när jag skickade det hade jag på ett sätt frigjort mig så att jag var redo om dom skulle putta bort mig. Men det gjorde dom inte. Min syster skickade ett fax som sa "brevet mottaget. Allt cool. Älskar dig min bror. Marianne"

    Pappa köpte en resa till Rhodos där jag jobbade.... Vi sitter och äter middag, då lutar han sig över bordet, tar min hand och säger "ja du kom med en liten shock, men det ska du veta, livet är kort, du ska leva det som du vill och jag stödjer dig och är med dig. Älskar dig!"

    Det var stort!

    Men vet att mamma och pappa som var skilda då träffades och pratade, du vet. "har vi gjort ngt fel - hur ska det gå för honom. Samhället, är det redo, kommer han få det jobbigt?"

    Nu sitter jag här i Spanien, gift, med min familj och min mans familj med oss som om det vore det mest naturliga. Jag har tur med mitt liv!

    DELA ULFS BERÄTTELSE: